För- och nackdelar med att träna med PT. (The poor ass-version)

Fördelen med att ha ett träningspass med personlig tränare:

(hon heter Emma förresten, personliga tränaren)

– Emma bestämmer det som ska tränas, så att hjärnsläppsmorsan slipper tänka och komma på passande övningar själv.

– Det är skönt att ha någon där som assisterar, eftersom att jag är lite rädd att jag ska tappa stången med vikterna på huvudet och bryta nacken. Jag har ingen som helst statistik över hur sannolikt det är att en tappar stången så att en bryter nacken, statistiken är säkert ganska låg, men jag vill minimera eventuella risker. Den som känner mig vet att ingenting är omöjligt.. (Jag ramlade liksom i trappen hemma och bröt ryggen, otur är mitt mellannamn).

– När jag tränar själv tar jag i så jag tror att jag ska kräkas. När jag tränar med Emma tar jag i så att jag faktiskt kräks.

– När jag tränar själv lägger jag på så att det blir tungt. När jag tränar med Emma så slänger hon på mer än jag tror är möjligt. Det är bra att ha någon som uppmuntrar en att utvecklas!

Jag hade barnen med mig eftersom att vi hade semester, vilket inte var några problem. Jag byggde upp en hinderbana i ett av rummen avsedda för gruppass, ett rum som dessutom har glaspartier ut mot där vi skulle träna. Båda barnen tycker att det är jättekul att följa med till gymmet (tack gode gud) men orkade inte hoppa runt på hinderbana i en hel timme. Som tur var är finns det en mysig liten barnhörna med leksaker och film som roade barnen sista kvarten.

Denna veckan hade jag som önskemål att träna ben och rumpa. Fokus på styrketräning. Det andra, att springa och hoppa för att bättra på flåset, kan jag göra själv. Typ.

Vilket som blev det diverse benövningar med långt mycket mer vikter än jag trodde att jag klarade av. När det var så tungt att jag inte trodde jag skulle orka mer slängde Emma på 10kg till. Det visade sig att jag orkade det också, men det blev ordentligt darrigt i benen.

Nackdelar med att träna med personlig tränare:

– Det finns en risk att du tar i för kung och fosterland och lite till, vilket senare kommer att resultera i träningsvärk. Extrem träningsvärk, för att vara exakt. Har du tur så har du semester och kan själv välja dina aktiviteter dom kommande dagarna. Har du otur måste du sjukanmäla dig från jobbet eftersom att du inte kan gå på dina egna ben.

Onsdag. Tränade på förmiddagen.

Torsdag. Kom knappt ur sängen och fick åla på mage ner för trappen på. Grät nästan när jag skulle sätta mig på toaletten och liknande. Det eskalerade under dagen.

Fredag. Behövde överdrivna mängder liniment för att ens kunna försöka gå på toaletten, grät när jag väl inte kunde hålla mig längre. Fick där emot användning för mina handikapp-skills som jag utvecklade när jag pajade ryggen.

Lördag. Trodde blåögt att jag skulle må bra i benen. Ack så fel jag hade, stapplade fortfarande fram och kunde först nu sitta ner utan tårar. Skulle säga att det äntligen kändes som ”vanlig” träningsvärk.

Det är ju kul att vara stark och sådär men inte så effektivt eftersom att jag uppenbarligen inte var allt för aktiv resten av veckan.

Här har vi svettmorsan.
Utan filter, smink och innan dusch.

Ungefär här stod jag och flexade rumpan.
Det är världens kanske bästa gym. Vill nån haka?

Idag söndag vågade jag mig iväg till gymmet igen.
Hade bokat in att gå på Jennys Step Up-pass. Det ser så sjukt kul ut! Det är också så sjukt kul!
Men vet ni? Det är så sjukt svårt! Jag kan för mitt liv inte förstå vart jag har gjort av min koordinationsförmåga. Den är nästan obefintlig. Det är som att min hjärna inte kan koppla ihop att följa ett mönster samtidigt som både armar och ben ska röra på sig. Det som händer är.. Kortslutning!

Jag fattade inte ens hur jag skulle göra när vi skulle värma upp!
Jag hade för visso inte glasögonen på mig heller, och min pappa är inte glasmästare så jag kunde inte se igenom en tjej som stod framför mig och blockade instruktören. Istället bubblade det upp någon typ av panik inom mig så jag tog bara min vattenflaska och gick där ifrån. Kände mig som jordens sopigaste. Sprang upp till löpbandet och sprang tre kilometer med tårarna sprutandes. Så himla besviken på mig själv som gick där ifrån och inte kan och ger upp. Jag avskyr att ge upp samtidigt som jag avskyr att vara dålig. Det som var bra ändå var att jag ändå sprang den där lilla sträckan och sen lyckades knåpa ihop ett magpass utan hjälp.

Tur för mig är att Jenny inte bara är instruktör för dom här passen, hon är dessutom en superbra kompis. I veckan har hon lovat att köra ett extra pass. Då ska jag vara med och öva. Nån gång kommer väl koordinationen tillbaka, hoppas jag. Öva! Öva! ÖVA!