Livet i mjukisbyxor

Ensam

Det här handlar om ensamhet. Framförallt om min ensamhet.

Ensamhet kan vara så väldigt mycket. Det finns ensamhet som du själv bestämmer och det finns ensamhet som du tvingas in i eller utsätt för. Ensamhet kan också vara ett faktum eller en känsla. Ensamheten kan vara när du är helt själv på en plats, men också infinna sig när du är med någon och du ändå känner dig ensammast på jorden.

Varför man känner sig ensam kan ha så oändligt många orsaker. Kanske är du självvalt ensam utan familj eller relation. Kanske har du blivit nyligen eller hastigt lämnad, övergiven eller faktiskt bortglömd. Kanske lever du med någon som inte ser dig eller dina behov och känslan av ensamhet infinner sig. Det är den ensamheten jag tänker på nu, den som inte kan ses med blotta ögat, men som kan kännas i varenda cell i din kropp.

”Känslan av ensamhet infinner sig.”

Har du någonsin varit med en grupp med människor i ett rum men ändå känt dig alldeles ensam? Det är en väldigt jobbig situation att befinna sig i. Har du kanske till och med legat bredvid någon i en säng, någon som du så gärna vill höra ihop med, men ändå känt dig så fruktansvärt ensam, ledsen och tom? Kanske gråtit tätt intill någon som inte ger dig tröst? Hur ensam känner du dig inte då? Ensamheten när din existens inte är bekräftad eller ensamheten när ditt känslomässiga tillstånd inte är bekräftat.

Ensamhet är en av mina värsta känslor. Alltså inte ensamheten när jag själv väljer att spendera min tid utan sällskap. Den tiden väljer jag att tänka att jag är ”själv” och inte ”ensam”. Själv är toppen. Ensam är skit. Men just att vara ensam med sina tankar, känslor, funderingar och allt det där som är så jobbigt att man bara vill att det ska lösa sig.. Det är hemskt. Jag känner mig ensam med min hopplöshet. Som att hur mycket jag är kämpar och försöker se till att allt ska bli bra så blir det inte det för att jag inte vet hur jag ska förvandla ensamheten till någon typ av.. inte ensamhet? Samfällighet?

Vart vänder jag mig? Till vem och hur? Vilka ord inom mig förklarar bäst vad jag känner och tänker och hur formulerar jag det så att mottagaren förstår det jag säger på precis det sättet som jag menar?

Jag personligen har vänner att prata med. Jag har en kurator som jag pratar med. Familj som lyssnar och bryr sig. Men vad gör det när ensamheten skriker inom mig att orken snart tar slut om inte ensamheten slutar att äta av just orken. Äter upp mig inifrån, en ensam stund i staget.

Ensamhet handlar inte om att leva i relation. Ensamhet, så som jag ser det, handlar om förståelse och stöd. Om någon hör och förstår det jag säger, kan förvandla mina tafatta ord till något vettigt, kan ge råd, stöd och assistera med hjälpmedel så känner jag inte längre av ensamheten.

Ensam handlar alltså egentligen inte om sällskapet utan om känslan jag har när jag inte känner sig förstådd.

Om jag säger: Jag känner mig så jävla ensam!
Då menar inte jag: Jag vill ha någon att kramas med.
Utan då menar jag: Jag vill att någon hjälper mig att reda ut mina tankar och håller mig i handen när jag försöker ta mig an en uppgift som är jobbig för mig.

Hur ser ni på ensamhet? Vad är ensamhet för er?
Hur hanterar ni ensamhet? Kommer ni ihåg när ni känt er alldeles hopplöst ensamma?

En kommentar

  • Siw Lind

    Den allra största ensamhet jag upplevt/upplever är att ha blivit övergiven av min familj. Att inte heller förstå varför, det gör mig helt ensam och tar långsamt bort min livslust.
    Jag blev övergiven förstå gången när jag var 2,5 år, så jag har tränat länge (är 75 nu) men det hjälper inte. Det hjälper inte att en oerhörd massa människor säger att jag har massor att leva för. Saknaden förtär mig ändå….

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

1 × fem =