• Livet i mjukisbyxor

    Jag saknar att skriva!

    Alla har vi våra superkrafter. Min är att skriva. Det är när jag lägger fingrarna på tangentbordet som jag reflekterar, känner efter och tycker till. Jag skulle bäst beskriva mitt skrivande som en djupgående avslappning när en mediterar. Där jag är så avslappnad att gamla minnen och känslor bokstavligt talat far fram som blixtrar i huvudet. Det är både coolt och skrämmande. Minnen som jag antagligen annars förvarat så långt bort från vardagen att jag säkert annars aldrig skulle ha tänkt på dom igen. Eller som en superdunderfylla, där kroppen är ostyrlig och hjärnan är som inoljad i babyolja och alla minnen liksom glider runt och inte håller sig på plats och därför råkar dyka förbi och bli tänkta på fast en inte alls hade tänkt tänka på just den tanken.

    Jag behöver den här sidan. Vill reflektera, skriva och vara mer jag igen. Något saknas så sjukt mycket i mitt liv och jag tror att skrivandet är en stor del av den saknaden.

    Jag behöver också den här sidan till mina foton. Det är så avkopplande att fota. Det är för visso också väldigt avkopplande att göre ungefär vad som helst som är skapande. Men det här är mina bästa typer av skapande.

    En blogg ska ha ett tydligt tema. Mitt tema är att ingenting är tydligt. Ganska så vettigt och bra va?

  • Uncategorized

    RUBRIK

    Här kan man skriva en text, och om skiten fungerar äntligen så kan man också publicera inlägget.

    Vad gillar ni förresten bäst av Youtube och Instagram? Eller är det lika mycket kärlek till båda? Varför gillar vissa stillbilder mer än rörlig bild?

    Ge. Tillbaka. Min. Blogg!

  • Familytime,  Livet i mjukisbyxor

    Mysrock

    Haley: En morgonrock har man ju på morgonen. Och kvällsrock heter det inte. Dessutom låter det som någon som rockar på kvällen.
    Det borde heta något annat!

    Jag: Mysrock? Man myser ju i den!

    Haley: Okej, vi döper om det till mysrock.

    Extremt viktig konversation vid sänggång. Man måste reda ut alla frågetecken liksom. Det räcker ju inte med att tjata om tandborstning, toalettbesök, pyamas på eller av, smutskläder på rätt ställen, bort med telefoner och iPads osv osv osv.
    Nä förstår ni, det är viktigt att tänka på dom stora sakerna. Som varför det heter morgonrock när man har den på sig lite hela tiden.

  • Livet i mjukisbyxor

    Det är NÄSTAN vår!

    Den här tisdagen känns som en måndag, jag bara säger det. Den kan också eventuellt vara en oväntad och glad onsdag, men tisdag är det banne mig inte. I alla fall så känns det inte som det.

    Det blåser istappar och man får sicksacka mellan isbjörnsattacker till och från sina olika destinationer för tillfället. Men tror ni det har hindrat mig från att grilla och lek uteservering hemma? Nepp! Det var baskene mig magiskt. Satt där under en filt i solen med en öl i handen, blundade och låtsades att det var varmt på riktigt samtidigt som jag sniffade grillkorv och blev attackerad av precis all rök som uppstod.

    Wow hörrni. Låtsasvår. Förvår.
    Eller som Colin säger så ofta han kan: Mamma, det är NÄSTAN vår!
    Man blir ju så glad så man spricker!

    Vad är era bästa vårtecken?
    Jag såg en tussilago idag. Alltså precis nära. Har sett några i dikeskanten när jag åkt med bilen men den här va the real stuff. En liten del av mig ville plocka den. Den andra delen var vuxen och påminde mig om att växter och blommor också trivs med att bara stå rakt upp och ner där dom växer.

    Ifall någon undrar över det här med telefonen så har jag nu en så kallad smart telefon av märket Marshall. Den är inte den skarpaste kniven i lådan så att säga och jag använder den för sms och samtal. Försöker använda Snapchat och Instagram men det tar lite för mycket för energi så den hänger sig mest och vägrar fungera. Därför fortsätter jag i princip strandad från sociala medier ett tag till. Det känns dels befriande men dels helt hemskt. Mycket blandade känslor där.

    Nu ska barnen borsta tänderna och jag ska försöka orka titta på Josefin Nilsson-dokumentären. Oklart om jag vill bli så arg och upprörd precis innan sänggående dock.. Har ni sett den?

  • Workmode

    Dag 2. Hör ni mig?

    Dag 2.
    Vaknar av mig själv, som tur är, klockan 7. Räknade iofs med det lite iskallt eftersom att jag ju fortfarande inte kan ställa något larm. Börjar jobba 11.15 idag och tänkte att så länge sover jag då inte, men sen får det bli en suprise för mig själv å se när jag vaknar.

    Hann slänga på kaffe, morgonkissa och öppna locket på datorn innan det knackade på dörren. En lättsam lite skojig knackning med varierande tempo – det måste vara Linda. Och jajjebubbsingen, det var det. Snäll kompis som tittar till mig. Tog en liten omväg till jobbet för att se till att jag vaknar i tid och inte blir sen till jobbet. Det är banne mig kärlek det!

    Det är tydligen korvfest på Malmbergs även idag. Tror jag ska svänga förbi där innan jobbet och ta en korv. Korvbrunch! Erkänner också att sällskapet lockar, såklart. Inte bara korven.

    Nu när det börjar närma sig löning är det dags att räkna ihop utgifterna. Konstaterar att jag ska säga upp alla mina försäkringar och sådär, har för mycket utgifter. Men vet ni? Jag kan inte ringa och säga upp dom, eftersom att jag inte har någon telefon. Så jag tänker att jag loggar in på hemsidan och gör det där ifrån. Men se icke – man måste logga in med mobilt bank-id och det har jag ju helt uppenbarligt inte heller någon tillgång till.

    Börjar inse mer och mer vad handikappad man är i det Svenska samhället utan en smarttelefon. Hur klarar sig ens tex väldigt gamla i vår moderna värld?

    Nä nu ska jag borsta gaddarna och sen bär det av. Kan ni inte skriva några peppiga ord eller berätta om era bästa överlevnadstips (alltså mobilfria tips) i kommentarsfältet här nere? Tack!

  • Uncategorized

    Fortfarande mobilfritt

    Kom i tid till jobbet, trots att larmet på telefonen inte ringde och jag vaknade av mig själv. Svängde förbi mina kompisar på Malmbergs i Märsta och smaskade i mig två korv med bröd till frukost. Dom hade tydligen någon vårfest och hela butiken luktade grillkorv. Lattjo tyckte jag, inte så lattjo tyckte dom.

    Kommer till jobbet. Tänker att jag ska sätta på min musik. Men ack, så var det ju, ingen telefon = ingen musik. Gå in i frysen och jobbar lite, kommer ut och letar efter min telefon. Tänkte bara kolla om någon ville mig något, sådär som man gör. Kollar notiserna lite snabbt. Men det blev inget av det idag.

    ”Jag vill bara njuta av min mobilfria tid!”

    Häller upp lite kaffe, sätter vid datorn. Letar efter telefonen igen. Ingen telefon. Ska sätta på musik. Fortfarande ingen telefon. Och så där höll det på hela arbetspasset. Det är helt sjukt vad handikappad man blir utan telefon. Ooh så sjukt vad bero0ende en är av den utan att tänka på det.

    Men det är också helt sjukt vad skönt det är att inte vara kontaktbar på andras premisser. Jag vill bara njuta av min mobilfria tid!

    Dock har jag ändå stött på problem. Som tidigare nämnt så fungerar inte min klockradio. Eller rättare sagt: själva larmet fungerar inte. Det var då jag ställde larm på min gamla telefon, eftersom jag blåögt nog trodde att den bara skulle fungera. Vilket den inte gjorde. Telefonens larm är dött. Och allt annat med. Det är lite ”lampan är tänd men ingen är hemma”-feeling över den. Och inte så lite heller för den delen.

    Så ikväll lånade jag en telefon av en kompis. Fabrikationsnollad och sådär skulle den vara. Fick ligga länge på laddning innan jag tog tag i att börja mecka med den. Stoppade förväntansfullt i simkortet och knappade igång skärmen. Men där tog det stopp. Jag har nog missuppfattat nollad-grejen för den här telefonen hade kod för att komma in i innan man kan slå in pinkoden. Det här betyder alltså att jag fortfarande är på ruta ett.

    Ingen väckarklocka trots fyra stabila försök:
    Väckarklockan
    Min gamla iPhone 5
    Min dator
    Min kompis gamla iPhone 6

    Imorgon tar jag nya tag och ger det ett nytt försök. Jag skulle gärna vilja kunna nås via telefonsamtal iaf. Det är flera om hojtat till att dom har telefoner som ligger och jag är allt annat än kräsen. Men som sagt, det får bli morgondagens huvudvärk. Nu vill jag sova. Jag bara räknar med att jag vaknar i ottan imorgon så som jag gjort alla andra dagar. Skulle vara hysteriskt irriterande om jag missade jobbet. Heeeh..

  • Livet i mjukisbyxor

    (inte-)Livet utan telefon..

    För ett tag sedan gjorde min telefon en oförberedd flygning från människohand till soffkant till stengolv. Då den aldrig gjort en flygning likt denna tidigare kan man snabbt räkna ut att den saknar all typ av erfarenhet för att klara en sån här avancerad och spontan flygning med stengolv som slutdestination. Visst är det modigt att våga testa nya saker, men ibland kan man behöva tänka på konsekvenserna både en och två gånger till. Det gjorde den dock inte då, lilla flygande telefonen, så denna hjälteflygning avslutades med sprucken skärm och stort behov av akutvård.

    Dagarna gick. Allt fler och fler glasbitar lossnade från stackars mobiltelefonens spruckna skärm. Den högg mig med så vassa glasdjävlar i fingrarna när jag som minst anade det. Den hade också under natten utvecklat någon typ av teknisks blåmärken som visade sig i svart över skärmen. Stackars lilla skadade telefonen.

    Tiden gick och telefonen och jag lärde oss att hantera och leva med dens skador. Telefonen högg med smådjävlar ibland och när det var en extra jobbig dag slutade både skärm och hemknapp att fungera. Till slut insåg jag vilken elak telefonägare jag är och tog mig iväg till mobiloperatören med den lilla stackars svartslagna och söndersprucka telefonen. Där lämnades den igår kvar i operatörens butik och i utbyte fick jag ett kvitto. Min lilla kämpe ska nu till en fabrik och träffa tjejer och killar som lagar såna som den. En eventuell risk är att hela telefonen byts ut. Om det händer så lovar jag att älska den så som jag älskar dens föregångare.

    Telefonen lämnad i (förhoppningsvis) goda händer. Redan på väg ut från butiken kommer jag på mig själv med att känna i fickorna efter telefonen, i tron om att jag tappat den. Denna lite lätt pulshöjande aktivitet roade jag mig med några gånger till innan jag ens lämnat gallerian och kommit till min bil.

    Sätter mig i bilen, tänker att jag ska sätta telefonen på laddning. Inser innan jag ens börjat rota i väskan att telefonen inte kommer vara där. Förstår för en kort sekund att nu kommer jag åka hem, okontaktbar. Sätter bilen i rullning, det spelas sånt på radion som jag inte uppskattar. Letar med högerhanden efter telefonen för att sätta på min musik. Men just det ja, jag kan inte sätta på mig egen musik nej..

    När jag åkt en bit kommer jag på att jag måste stanna bilen så att jag kan leta efter min telefon så att jag kan ringa min kompis som jag lovat höra av mig till tidigare. Hinner stanna bilen och börja leta när jag kommer på att jag nog inte kommer kunna hålla vad jag lovat, vi får helt enkelt skicka röksignaler till varandra istället. Skrattar såklart lite åt hur dum jag är, vart utan min telefon och redan letat efter den löjligt många gånger.

    ”Trots att jag precis bekräftat för mig själv att jag inte har telefonen med mig så tänker jag ändå den där tanken”

    Ungefär femtio meter efter där jag stannat bilen finns ett Pokéstop. Trots att jag precis bekräftat för mig själv att jag inte har telefonen med mig så tänker jag ändå den där tanken, att jag ska ta fram telefonen och snurra lite på stoppet. Som en vanegrej. Ibland när det är lugnt stannar jag och barnen här, snurrar och plockar Pokémons en stund innan vi rullar vidare.

    Sparkar upp dörren hemma. Det är tyst och dålig luft, jag slänger upp altandörren och försöker slänga på en podd. Men det går inte, för jag har ingen telefon. Så då tänker jag att jag ska slå på Spotify istället. Det är såklart lika omöjligt. Så jag sätter mig bara ner. Dricker vatten och lyssnar på tystnaden. Utan några intryck. Alltså wow, vilken lättnad det var.

    Men så blir det sent, det är dags att hoppa i säng och jag ska bara ställa larmet på min klockradio innan jag tvärslocknar i utmattning. Förut, när jag var tonåring och använde mig av väckarklocka på det där sättet så hade jag alltid larmet instället på att radion skulle gå igång, så jag ville testa det. Som tur var så ställde jag ett testlarm först för att se hur högt larmet skulle ringa och lite sådär.

    Radiolarmet ringde inte alls. Så jag testade att ställa in det vanliga, horribla och hemska ”arg-hela-dagen-ljudet” på väckarklockan. Men till min förvåning och irritation så fungerade inte det larmet heller.

    Jag trotsar sömnen som är på intågande. Letar reda på lådan med min gamla iPhone5. Trycker upp laddaren i röven på den och ber till gudarna att den ska fungera. Jag fick vänta. Och jag fick vänta ännu mer. Och jag väntade lite till. Den ville inte starta. Batterisymbolen visade sig, men sen var skärmen svart som natten.

    Paniken började ändå smyga sig på. Hur ska jag komma upp till jobbet imorgon bitti? Kunde inte gärna be någon ringa och väcka mig. Kunde heller inte ringa någon och be hen komma förbi och väcka mig. Tänkte att jag kanske kunde använda datorn och skriva på messenger att min allra närmaste och bästa vän kanske kunde väcka mig på väg till jobbet, liksom bara glida förbi och dra en knackning. Men så har ju hon varken Facebook eller messenger så det blev uteslutet.

    Dunderidé slår mig: Jag ställer ju larm på datorn såklart!
    Inser snart att det inte går att ställa larm på datorn. Himla typiskt.

    Tänker ändå att jag kanske får hålla mig vaken hela natten. Eller bara åka och sova på jobbet, då lär jag vakna i tid?!

    ”Eftersom att jag ibland har lätt att ta till katastroftänk så vill jag inte gärna gå och sova med mobilen inkopplad i väggen.”

    Men så efter nästan 30 minuter av idésprutande kommer äntligen den gamla iPhonen igång. Jag vet inte om ni minns det här, men dom gamla telefonerna blir verkligen varma när dom laddas! Eftersom att jag ibland har lätt att ta till katastroftänk så vill jag inte gärna gå och sova med mobilen inkopplad i väggen. En snabb kalkylering säger mig att huset kommer fatta eld och brinna ner till grunden med mig lyckligt ovetandes i sängen. Och nej tack till det. Därför håller jag mig uppe lite extra så att lilla mobilen ska ha sugit i sig tillräckligt med batteri för att hålla sig igång hela natten medan jag sover. Går sedan och lägger mig.

    Vaknar av att det dunsar hårt i väggen. Som en hård knackning. Sätter mig rakt i sängen och undrar vad som händer. Lyssnar efter ljud ett tag. Inga fler knackningar. Ingen som ropar mitt namn. Det kanske bara har blåst. Eller så skojknackade någon på dörren?

    ”Varför testade jag inte larmet på telefonen?”

    Tittar i alla fall till på klockan. 07.10. Larmet borde ha ringt för tio minuter sedan. Varför testade jag inte larmet på telefonen? Hur kunde jag blint tro att den skulle fundera om inget annat gjorde det? Tyckte att gud så ironiskt, det här ska jag ringa och berätta. Inser att jag fortfarande inte är kontaktbar.

    Hur som haver, nu vaknade jag i alla fall i tid. Idag behöver jag skaffa en ny väckarklocka, eller låna en annan telefon. Jag vet inte än hur jag ska gå till väga, men så här kan jag då inte ha det iaf!

  • Familytime

    Lördagsmorgon

    Minimannen somnade i bilen på väg hem från jobbet igår. Där av förklarliga skäl vaknade han vid 05.30 och tyckte att han sovit klart. Och har han sovit klart så har även mamma gjort det. I alla fall idag. Det som skiljer den här morgonen från andra tidiga helgmorgnar är att Haley också kom upp innan klockan sex. Helt på eget bevåg. Till mammas väldigt stora förvåning. Hon kom för visso inte längre än till soffan där hon bäddade ner sig igen. Men hon är ändå vaken. Samtidigt som resten av gänget.

    Ibland blir bilderna rätt. Ibland blir dom fel. Det här mamman får spel.. Varför vill dom ibland ligga men andra sånger stå? Vad är det jag inte kan förstå?

    Haley kollar sin mobil, Snapchat och reprisen på Talang. Colin tittar på Ipad, växlar mellan Lego Jurassic World-inspirerade klipp (där han alltid hejar på den orangea T-rexen) och klipp på söta hundvalpar. När det är hundklipp hör jag honom kommentera med ”åååh vad söt” och ”näää men vilken gullig hund”. Ibland skakar han våran hundsparbössa för att påminna mig om att i också ska skaffa hund, nån gång. När sparbössan är full osv.

    Vattnet är för övrigt avstängt här i Knivsta. Tydligen ska Roslagsvatten göra nån stor grej så hela byn är avskärmad. Två minuter i nio igår kväll stod jag och Haley och fyllde på vattenransonerna innan vattnet skulle stängas av klockan nio. Haley fyllde ett litet glas med vatten. Jag ett stort. Och sen laddade jag såklart kaffepannan. Efter det kände vi oss nöjda. Så här med facit i hand hade det kanske vart en god ide att fylla ett kärl med vatten så vi hade haft tillräckligt att spola i toaletten med.. Men för all del, bajs är också en doft osv.

  • Milf-morsan

    Veckoplanering v.10

    Det är tisdag. Mars. Snö på backen. Solen skiner. Jag jobbar kvällspass. Hade en tid bokad hos kuratorn men avbokade den igår när jag insåg att jag råkat dubbelboka med jobbet. När jag tog tiden trodde jag att jag jobbade morgonpass den här veckan, men snurrig som jag är hade jag blandat ihop det. Dubbelbokarnas konung, det är jag det. Har även dubbelbokat en grej ikväll, såklart. Men det ska nog rätta till sig. Jösses, jag är kaos.

    Planen för veckan ser ut som följer:
    Träffa en kompis och hennes bebis. Inte träffat den lilla herren än och nu är han flera månader. Det är planerat till ikväll så jag hoppas det blir av. Det är dessutom dags att äta lite mindre skit och mycket mer regelbundet, så idag åkte chokladbollssmeten i soporna och jag tänkte koka matlådor halva natten.

    Jag har också idag bokat in att öva Haleys gymnastikgrejer inför hennes tävling på lördag. Det kommer bli exceptionellt svårt för mig att vara på två ställen samtidigt, så om dejten med kompisen blir av så får Haley mig imorgon kväll istället. Men om dejten inte blir av så kör vi på träning idag och imorgon.

    På torsdag har jag äntligen bokat ett pass på gymmet på kvällen. Det var länge sedan nu. Varvat förkylningar med ångestattacker men nu känner jag mig faktiskt riktigt laddad att ge det ett försök. Ser fram emot det så väldigt mycket! Orkar inte må så här, trött, seg, deprimerad och genomgående orkeslös.

    På fredagar äter man tacos, det vet alla. Det är sen gammalt.

    Lördagen bjuder inte på någon sovmorgon för då ska Haley vara på plats i tävlingslokalerna tidigt som attan, sedan går hela dagen åt att hon ska träna och tävla. En viktig reminder till mig själv: Ta reda på när tävlingen börjar!

    Och sen är det söndag och då slappar vi och laddar om för nya veckan.

    Vad har ni för planer i veckan?

  • Familytime

    Jag älskar inte när det är vardagsmorgon

    Jag älskar inte när det är vardagsmorgon. Inte på grund av att vi ska till jobb och skola och sånt, för det är bara trevligt. Men för att det är blod, svett och tårar hur jag än vrider och vänder på det.

    Jag har väldigt väldigt jättesvårt för när någon vaknar och pratar med sina största bokstäver precis på morgonen. Colin där emot han har väldigt svårt för att använda något annat än just sina stora ord precis då. Det är som att han varje morgon vaknar med högsta volym inställt. Vi hade en gång en sån barnkeyboard, den vaknade också med högsta volym varje gång. Jag uppskattade inte den jättemycket. Precis som med Colins morgonröst, ingen favorit.

    Om jag fick välja hur vardagsmorgonen skulle vara skulle jag vilja att alla gick upp när jag bad dom (precis efter första sippen kaffe) och ingen skulle ligga kvar och kvida och pipa ursinnigt under sitt täcke. Direkt från sängen, snabbkiss på toa och skutt i kläderna. Ta plats vid bordet, äta sin frukost och radiostyrt borsta tänderna och slänga på sig ytterkläderna. Idealiskt skulle vara att lugnt och sansat vänta precis utanför ytterdörren tills alla är klara (om vädret tillåter vill säga).

    ”Hon har dessutom en inbyggd självförsvarsmekanism”

    Istället tjatar jag mig blå på Haley som precis hela tiden konsekvent vägrar tilltala mig eller kliva upp ur sängen. Hon har dessutom en inbyggd självförsvarsmekanism som gör att när mitt larm ringer på morgonen så fäster hon fast täcket så hårt runt kroppen att jag inte ens med allt våld i världen kan ta av henne täcket. Varje gång jag försöker väcka henne så grymtar hon surt tillbaka samtidigt som hon gör exakt noll ansträngningar att vakna upp.

    Jag kissar snabbt. Colin kissar snabbt. Haley ligger kvar.

    Och sen ska det i vilket fall serveras frukost. Colin vill oftast inte ha någonting, men kan övertalas att till exempel äta något med flingor. Har jag tur blir det mest flingor i skålen och inte så mycket flingor någon annan stans. Har jag lite mindre tur så blir det precis tvärt om. Den halvn av flingpaketet som hamnat på golvet får ligga kvar där till ikväll, tiden är begränsad nu och dammsugning är inget vi hinner med. Själv häver jag förresten fyra koppar kaffe till frukost. Inte ett dugg hälsosamt, speciellt inte för en mamma med magsår.

    Haley kommer äntligen upp. Efter att jag tjatat på henne så mycket att jag börjat få ont i halsen. Hon sveper förbi likt en sengångare. Låter fortfarande sur. Grymtar lite högre för att visa att hon minsann fortfarande är grinig och inte alls hade för avsikt att gå upp egentligen. Sedan ockuperar hon toaletten återstående tid av morgonen innan vi måste iväg. Att vi andra hunnit bli skitnödiga, har tovigt hår och får åka ofixade till våra anhalter sket väl hon i. Tandborstning i bilen är förresten inte att rekommendera.. Tandkrämsskummet måste ju ut någon gång och det passar sig inte jättebra på golvet i en bil. Den tabben gör man ju bara en gång.

    Man får vara glad för det lilla. Det är inte tjugo minusgrader och inget av barnen är så litet att jag måste gå tre ronder brottningsmatch för att klä på ytterkläderna. Det är ju alltid något.

    Hur är eran morgon? Idealisk kontra verklighet?