• Familytime,  Skogsmulle,  Workmode

    Ni är så bra! Skogen är också bra!

    Först av allt: Tusen tack för den fina responsen jag fått på mitt föregående inlägg. Det värmer så förbannat mycket i hjärtat att ni är så många som bryr er, det är lätt att glömma bort er alla runt omkring just dom där stunderna när hjärnan är som dåligt vispad pulvermos.

    Och ännu mer tack till er andra som passade på att lätta på era hjärtan. Jag blir oerhört rörd att ni väljer att öppna er för mig. Var och en av er har en unik historia som berör och jag är helt övertygad om att kommunikation är en viktig del i att alla ska må bra. Att en ska våga berätta om sitt mående. Och att en ska kunna berätta utan att en ska känna skam. Att ”Jag mår inte så bra” skall tas emot med ett ”Hur kan jag hjälpa dig”. Underlätta för din omgivning så att den kan må så bra som det bara är möjligt, det är väl inte så svårt?!

    Jag mår förresten bra idag. Tack!

    I två dagar har jag röjt runt som en virvelvind på jobbet. Skrivit manualer, laminerat skyltar, städat alla ställen där det funnits någon typ av förvaring, möblerat om, borrat upp krokar, sorterat pärlor osv. Jag jobbar bara denna vecka ut på den här arbetsplatsen och jag tycker inte om att lämna något oklart. Det är lite som när jag går hemifrån på morgonen, det ska plockas undan, diskas, bädda alla sängarna och bara allmänt se till att jag lämnar det i samma skick som jag vill hitta det. Samma sak gäller nu på jobbet. Dock blir det nu i slutspurten att jag nog uppfattas som lite disträ och virrig. Det är för att jag tänker fyra tankar samtidigt, vilket jag iofs inte har något problem med när jag mår bra, men att lägga på saker som att konversera eller så samtidigt är helt omöjligt. Listan med to-do-saker blir bara längre och längre ju mer klar jag känner mig. Hur kan det ens vara möjligt?

      

    Efter jobbet tog jag och barnen en runda i skogen. Colin tog med sig sin hammare och utforskade vilka grejer som var hårda och vilka saker som var mjuka. Han upptäckte också vilka saker som var kladdiga och vad som luktade illa eller inte. Haley var ett föredöme för alla äldre syskon, höll sin lillebror i handen, bar honom på ryggen och utforskade skogen med honom. Jag vill verkligen att mina barn ska fortsätta vara skogsmullar resten av livet.

     

    Tyst!” ropade jag i skogen.
    Båda barnen tystnade.
    Vad lyssnar vi på?” frågade Haley.
    Skogen”, svarade jag som en riktig Ernst-morsa.
    Vad.. Menar du?” undrade hon igen och tittade sig omkring. Colin rev bort en bit mossa från marken med sin hammare.
    Tystnaden, den mjuka mossan och solstrålarna, det är fan det bästa jag vet!” säger jag.
    Jag tycker att man hör E4an ganska bra ändå, mamma..” kontrar min kloka dotter.
    Sant, jag får börja ha öronproppar om jag ska lyssna på tystnaden! Det är i och för sig bra för då kanske jag kan använda dom hemma också..” tänker jag högt.
    Vi skrattade lite gemensamt åt den hopplöst höga ljudnivån som är hemma ibland. Sen började vi gå tillbaka till bilen.

    Hemma hade Mathias vevat ihop en Carbonara, Colin gallskrek för att han inte fick spela spel innan han hade ätit mat och jag och båda barnen scannades grundligt efter fästingar. Jag hade två, Colin hade en och Haley slapp undan utan någon alls.

    Vad är det här för skojig svamp? Som ut som ett gäng golfpeggar som käkat anabola.

  • Skogsmulle,  Workmode

    Gult i skogen = Jackpot!

    Ungefär varenda invånare i långa landet falukorv vet att de djupa svenska skogarna fylls med glada svampjägarentusiaster när sommaren har tagit slut. Då ska gummistövlarna på, svampkorgen fram och varenda bok om svampar är utlånad från biblioteket. Var och varannan dag dyker det upp en bild på ”skogens guld” på Facebook, Instagram, Snapchat eller annan social media. Den som hittat flest guldklimpar vinner.

    Och Gud FÖRBJUDE den som berättar för någon om ett TOPPHEMLIGT svampställe. För det vet alla som plockar svamp, att om en hittat ett bra ställe så ska en under inga som helst omständigheter yttra det för någon utomstående. Det finns ingen lag på att en inte får outa det specifika stället, men skulle det finnas en lag så skulle konsekvenserna antagligen bli husarrest och silvertejp för munnen. Samt total avskärmning från internet. Golare har inga polare, den hårda versionen.

    Så här ser dom alltså ut. Efter flera års halvslött letande fann jag dom äntligen idag. Plats? Topphemligt!

    Idag hade vi svampplockning på schemat på jobbet. Jag tycker att skogspromenader och frisk luft i alla högsta grad passar bra ihop med hälsotemat som vi ju nu har på min arbetsplats denna månad. Jag kan väl i ärlighetens namn säga att jag inte hade några direkta förhoppningar, utan att jag mest tyckte att det skulle bli skönt att klampa omkring lite i skogen. Det som först hände var att jag utbrast ”KARL JOHAN!” tre steg in i skogen. Sekunden efter kom ett glatt rop tillbaka ”HITTADE HANS BRORSA!”. Och sådär höll vi på. Mina två kompostpåsar i papp var näst intill fulla med Kalle och hans bröder och systrar när jag vandrat tillräckligt långt för att ha gått vilse (!). Då kommer nästa glädjeutrop, ”GUUUUULT, DET ÄR GULT ÖVERALLT, SKYNDA DIG!”. Och där var dom, mina första kantareller. Livet elixir. Skogens guld. Höstens coolaste pryl på tallriken. Hurra för mig!

    Jag vill ju såklart inte vara sämre än någon annan som hittat ätbara svampisar, så här bjuder jag på en skrytbild. Hoppas ni blir mäkta imponerade. Det blir i alla fall något med svamp nästa gång det bjuds på middag hos familjen Knäppgök. Vem vill komma?