• Fitnessmorsan,  Raw Motion,  Workmode

    Klantade mig på gymmet, fick åka ambulans

    Precis som planerat hoppade jag i sportbrallorna och drog till gymmet i måndags kväll. Värmde upp med att jogga en halvtimme. 3,4 kilometer kom jag. Jag har hållt på hela året och försökt att hitta ”min” takt för att kunna vara så uthållig som möjligt. Ju mer jag springer och ju fler hastigheter jag testar desto närmare perfektion kommer jag. I början sprang jag för fort och tog ut mig själv för snabbt. Sedan testade jag att välja en lägre hastighet, men blev ändå ganska snabbt för trött och orkade inte hålla ut. Nu har jag såklart blivit bättre i mig själv och där med håller jag ut mer bara för att jag övat, men den här gången kände jag att jag hittat precis perfekt. För även om jag sprungit en halvtimme eller mer innan, så har jag känt mig helt slutkörd (och vart knallröd) när jag klivit av bandet. Och det har inte riktigt vart mitt mål. Jag vill kunna hitta min takt för att kunna springa länge och långt för att förhoppningsvis en dag kunna ta mig an ett maraton. Den här gången klev jag av och kände mig varm, men långt ifrån död. Det är minsann en liten lycka det!

    I vanliga fall är jag knallröd i flera timmar efter den där joggingturen. Nu såg jag ut såhär.
    Kanske inte verkar märkvärdigt men det är succé för mig!

    Jenny mötte upp mig som planerat och för första gången någonsin hade jag med mig en handskriven lapp med övningar som jag tänkte att vi skulle köra. Sagt och gjort, vi drog igång och det kändes så himla bra att ha planerat och börjat genomföra något som jag själv bestämt, för annars hakar jag gärna på och är helt tom på idéer. Vi hann dock inte mer än några få övningar innan jag lyckades med bedriften att göra mig illa. Tanken var utfallsgång med vikter. En lämplig vikt tyckte jag var sandsäcken, 10kg. Men antagligen var jag för koncentrerad på att göra rätt i steget att jag missade att jag hade tio kilo som vilade tokigt på nacken.

    Så när jag lyfte av sandsäcken från axlarna så small det till i hela huvudet och svartnade framför ögonen. Sedan kom jordens huvudvärk som en smäll. Jag drack lite vatten och skakade på huvudet men fortsatt med nästa övning. Värken i huvudet ökade och mitt i ett steg så mall det till i nacken. Jag kastade vikten ifrån mig och låg snart på den tjocka mattan som ligger intill en vägg. Och där ifrån vågade jag knappt röra mig.

    Där låg jag i väntan på bättre tider..

    Jag är extra rädd om mig sedan jag ramlade och slog mig i ryggen för ungefär ett år sedan. Då ramlade jag i trappen och slog sönder några utskott ner i ryggen. Det här gjorde inte ont på samma sätt, men känslan av att nåt var fel infann sig.

    Jenny ringde 1177 som strax kopplade till 112. Jag som inte ville gråta i telefonen och som försökte koncentrera mig på att svara så korrekt som möjligt lät ju såklart hur frisk som helst. Efter lite om och men kom i alla fall ambulansen som slängde på stödkrage på nacken och ryggen och sen fick jag åka ambulans till sjukhuset.

    Rullar in på akutrummet med 8mg morfin i kroppen, lagom mör i kroppen, illamående till tusen och kunde med tanke på nackkragen bara stirra rakt upp. Snart kom Jenny som åkt egen bil och höll mig sällskap. Röntgen gjordes, konstaterade att det inte var nåt trasigt utan bara en muskel som inte var på topp och nån ner i kläm. Känns onödigt att ta upp sjukvårdens tid pga nåt så onödigt. Men jag kan lova att det var skönt för psyket att ha det kollat. Jag hade nämligen ganska mycket strul när jag gjorde illa ryggen, något som gjorde att jag var orolig för ungefär allt i flera månader innan jag fick allt ok:at.

    Bilden på mig, haha. Ser helt galen ut. Takbilden var det jag såg av sjukhuset.
    Tog upp telefonen och tittade via skärpen mad Jenny gjorde. Rev av ett foto.

    Fick en extra omgång extra allt med smärtlindring och sådär innan jag vart hemsläppt och vi rullade hemåt i Jennys bil klockan 02. Blev ett nattsnacks i form av korvbricka på macken innan vi tog oss hem för att nanna kudde. Jag kan inte ens minnas när jag kände mig så packad som jag kände mig där på macken. Snurrig, dålig balans, svårt att fokusera och ont. Var sen helt övertygad om att jag skulle sova som en klubbad säl. Men icke, tankade snurrade i flera timmar innan jag till slut lyckades somna strax innan larmet sa åt mig att jag skulle gå upp.

    02.30. Jenny bjuder på finkäk på bensinstationen. Korv å räksallad.
    Morfinet gjorde dock att jag knappt kunde tugga för att jag var på snurrig.

    Lämnade Colin på förskolan. Åkte till jobbet och hade ett litet möte innan jag gav upp och åkte hem. Kände mig fortfarande full, snurrig, svintrött och hade ont. Nu när jag tänker efter så förstår jag inte ens hur jag kunde vara så jävla dum att jag körde bil, och hur jag fick för mig att jag skulle orka jobba. Skyller på att huvudet inte riktigt var med.

    Vidare sov jag nästan hela dagen, kvällen och fram till morgonen efter. Det var vad min ork räckte till. Och det där med att sova gör minsann susen för allt. För idag har jag jobbat, vart stel som om jag hade nackkragen kvar för visso, men pigg och glad och effektiv som aldrig förr. Tanken är att jag ska ta det lite lugnt och äta inflammationshämmande och muskelavslappnande en vecka. Sen gör vi ett nytt försök på utfallsgång, fast utan vikten ett tag tills jag fått till tekniken rätt.

    BIG UP till Jenny som inte bara ville träna med mig, utan som pushade för att vi skulle ringa sjukrådgivningen, följde med till sjukhuset, höll mig sällskap, matade mig och sen hållt sig väl uppdaterad om framgångarna i mitt sjuktillstånd. Du är bäst Jenny!

    Sååå.. Vad har ni haft för er dom senaste dagarna?

  • Skönhetsrutiner,  Vad blir det för mat

    ”En vecka på Mallis tack”

    Jo men jag rev ju av mitt livs första spraytan idag. Och några av gårdagens frågor besvarades.
    Jag slapp vara naken. Istället blev jag tilldelad en engångstrosa som var allt annat än smickrande, dock väldigt praktisk så jag kunde slänga dom i soporna efteråt. Nu glömde jag för visso att kasta dom och drog istället på mig mina byxor över engånsvarianterna samt gick sedan omkring i dom luftiga fultrosorna hela dagen (med mina egna trosor nerstoppade i fickan).

    Spraytan-tjejen tittar på mig och frågar ”Hur brun vill du bli?”. Jag förstod att frågan skulle komma men blev ändå ställd. ”Vad har jag för alternativ” svarar jag. ”Det finns två nyanser, lite brunare än alla andra eller en veckas solsemester på Mallis” svarar hon. ”Mallis!” bestämmer jag.

    Och det var heller inte så svårt att roa sig hemma under tiden färgen skulle sitta. Jag fick feeling och storstädade äntligen min garderob. Det har vart på tapeten ungefär hundra gånger senaste veckorna, men bara tanken på att ta tag i projektet har gjort att jag drabbats av plötsliga sömnanfall och gått och lagt mig istället.
    Nu åkte dock sommarkläderna ut och ner i en säck för att förvaras tills värmen kommer tillbaka. Resten av kläderna fick gå igenom ett eget litet typ av kvalitetstest. Jag höll upp varje plagg mot min egenkomponerade moodboard med inspiration inför hösten. Det som verkade passa fick stanna, allt annat fick hoppa ner i säcken som flyttar till nunnorna i Alsike kloster eller så. Hejdå, syns aldrig mer. Jag går hellre naken. (är i alla fall brun när jag gör det, ha!)

    Ofta när jag börjar med så här stora projekt hemma så kommer jag efter en stund av mig, tappar orken och börjar slarvstäda. Idag gjorde jag inte det. Jag ändrade till och med så att alla galgar uppe är svarta, och alla galgar nere är vita. Innan var dom blandade. Nästan alla kläder hänger på galgar istället för att ligga vikta i lådorna, och självklart hänger dom i färgordning. Det kanske inte är helt enkelt att förstå tjusningen i det här, men det är fantastiskt. Jag har vart in och tittat i garderoben onödigt många gånger sedan jag blev klar bara för att jag blir så glad av att äntligen ha fått det gjort. Vanligt är också att jag efterlämnar mig ett kaos av prylar som jag inte vet vart jag ska göra av. Idag står endast två säckar med kläder vid sidan av. En spara och en skänkes. Allt annat åkte i soporna. Heja mig!

    Oklart varför bilderna väljer att lägga sig ner. Vrid på huvudet för att njuta av denna perfekt (nåja) fixade garderob! Don’t mind the kaos på skrivbordet som också är i bild.

    Ett litet problem som uppstått under dagen är dock det faktum att jag har en dum grej för mig som gör att jag petar mig själv i ansiktet stup i kvarten utan att tänka på det. Helt vanliga dagar är det väl inte så farligt mer än att jag smetar ut osynliga bakterier jag fått på händerna ut i ansiktet. Idag där emot resulterade det i att mina händer fick sig ungefär fyrtioelva gånger mer färg än vad som var tänkt. Så det ser ut lite som att jag smetat brun-utan-sol på hela händerna utan att ha tvättat dom. Inte lika mycket heja mig.

    Som jag önskade känner jag nu att jag kommer bättre överens med mitt osminkade ansikte!

    Resten av kvällen spenderades mestadels vid middagsbordet tillsammans med grannarna bestående av Sanna plus två barn. Det blev sån där vi-tar-det-vi-har-hemma-tacos och en skvätt vin i glasen. Sådär kravlöst och jättetrevligt. Precis vad jag önskar mig när mörkret kryper på och hösten är här!

    Bild från matbordet. Barnen bygger lego, äter godis och ”samarbetar”. Frågade inte bildägaren om lov att posta bild på hennes barn, så det blev en Bamse på oss alla. Fint va?

    Sååå.. Vad har ni för planer i helgen?

  • Vad blir det för mat

    Först till kvarn får falafelmiddag

    Persilja på burk. Då blir det falafel minsann!

    Jag tror att jag är bra på att laga mat. Eller jag anser snarare att jag är ganska bra på att laga mat. Det är kul att testa nya saker och min familj äter sällan samma saker flera gånger då inspirationen bara kommer till mig (vi kan kalla det en uppenbarelse, för det är ungefär så det känns). Mitt matlagningssystem är att inte vara en perfekt Instagram-mamma som skriver väl utförda matlistor på en fin tavla i köket som sedan följs slaviskt, utan att tillverka något av gårdagens rester och köpa det som är på kampanj och sleva ihop nåt skoj av det som finns hemma. Med mitt system slängs det sällan mat hemma hos oss. Dessutom försöker jag använda varenda liten del av en råvara för att få så lite svinn som möjligt. Jag brukar ljuga för mig själv och påstå att det framförallt är för att jag vill slösa så lite som möjligt på jordens resurser. Sanningen är nog att jag tycker om att göra mycket och god mat för nästan inga pengar alls. Snål säger några, ekonomisk säger jag.

    Något annat jag gillar som får mig att känna mig som en miljöhjälte, ekonomisk och superkock är att plantera och odla eget. Denna burk som är proppfull med persilja kommer från min mammas kolonilott. Lycklig som ett litet barn på julafton plockade jag en jättepåse med persilja. Tänkte att det här blir minsann asmycket god falafel. Och visst blir det asmycket om jag ska använda allt till att göra falafel. Faktum är att jag kommer att få leva på falafel dagligen resen av året om jag inte kommer på något annat jag kan göra med persiljan.

    Så, till det jag ville komma till:
    Era bästa maträtter med persilja i, vad är det? Släng fram alla tips i kommentarerna nedan så bjuder jag den med bäst tips på nåt gott vid tillfälle, hur låter det? Tills dess blir det falafel till middag idag hemma hos oss. Alla hungriga vänner är välkomna till klockan 17. Föranmälan till middag sker via sms. Hörs då!

  • Livet i mjukisbyxor

    Jag har äntligen blivit min egen!

    Hela det här året har gått ut på ungefär en grej: Gör det du vill göra!
    Jag har tidigare tyckt att det verkar onödigt att lägga ner tid på att skapa en egen .com-adress, även fast det är vad jag alltid har velat ha. Det ska kännas som att bloggandet ”är riktigt” liksom. www.rockonkela.com. BAAAAM!

    Nu när jag detta året har bloggat lite löst på healthyinsweden.blogspot.com har jag ändå haft runt 500 besökare om dagen när jag väl har vart aktiv och skrivit. Och ärligt talat, vem skriver för att sen inte vilja bli läst? 500 klick kanske inte låter så mycket, men för mig är det jättestort och superkul. Jag kan med handen på hjärtat säga att en av dom sakerna jag älskar mest och tycker att jag gör bäst är att skriva. När andan faller på och jag lyckas ta mig tid vill säga. Så varför inte ge mig själv i present en egen domän? Sagt och gjort, var så god Kela, här återupplivar vi det som känns mest rätt. Rock on ba’!

    Under tiden som jag försöker klura ut hur jag flyttar min gamla blogg samt dess inlägg till denna adress kan väl ni ta er tid och skriva några peppande ord och kärleksförklaringar, berätta om era bästa höst-överlevnads-tips samt skicka inbjudningar till mysiga höstmiddagar i kommentaren här nedan. Okej? Tack snälla. Ni är bäst!

    Det här är en bild från i våras. Outfiten är dock den samma. Mjukisbyxor i mitt hjärta!