• Familytime,  Skogsmulle,  Workmode

    Ni är så bra! Skogen är också bra!

    Först av allt: Tusen tack för den fina responsen jag fått på mitt föregående inlägg. Det värmer så förbannat mycket i hjärtat att ni är så många som bryr er, det är lätt att glömma bort er alla runt omkring just dom där stunderna när hjärnan är som dåligt vispad pulvermos.

    Och ännu mer tack till er andra som passade på att lätta på era hjärtan. Jag blir oerhört rörd att ni väljer att öppna er för mig. Var och en av er har en unik historia som berör och jag är helt övertygad om att kommunikation är en viktig del i att alla ska må bra. Att en ska våga berätta om sitt mående. Och att en ska kunna berätta utan att en ska känna skam. Att ”Jag mår inte så bra” skall tas emot med ett ”Hur kan jag hjälpa dig”. Underlätta för din omgivning så att den kan må så bra som det bara är möjligt, det är väl inte så svårt?!

    Jag mår förresten bra idag. Tack!

    I två dagar har jag röjt runt som en virvelvind på jobbet. Skrivit manualer, laminerat skyltar, städat alla ställen där det funnits någon typ av förvaring, möblerat om, borrat upp krokar, sorterat pärlor osv. Jag jobbar bara denna vecka ut på den här arbetsplatsen och jag tycker inte om att lämna något oklart. Det är lite som när jag går hemifrån på morgonen, det ska plockas undan, diskas, bädda alla sängarna och bara allmänt se till att jag lämnar det i samma skick som jag vill hitta det. Samma sak gäller nu på jobbet. Dock blir det nu i slutspurten att jag nog uppfattas som lite disträ och virrig. Det är för att jag tänker fyra tankar samtidigt, vilket jag iofs inte har något problem med när jag mår bra, men att lägga på saker som att konversera eller så samtidigt är helt omöjligt. Listan med to-do-saker blir bara längre och längre ju mer klar jag känner mig. Hur kan det ens vara möjligt?

      

    Efter jobbet tog jag och barnen en runda i skogen. Colin tog med sig sin hammare och utforskade vilka grejer som var hårda och vilka saker som var mjuka. Han upptäckte också vilka saker som var kladdiga och vad som luktade illa eller inte. Haley var ett föredöme för alla äldre syskon, höll sin lillebror i handen, bar honom på ryggen och utforskade skogen med honom. Jag vill verkligen att mina barn ska fortsätta vara skogsmullar resten av livet.

     

    Tyst!” ropade jag i skogen.
    Båda barnen tystnade.
    Vad lyssnar vi på?” frågade Haley.
    Skogen”, svarade jag som en riktig Ernst-morsa.
    Vad.. Menar du?” undrade hon igen och tittade sig omkring. Colin rev bort en bit mossa från marken med sin hammare.
    Tystnaden, den mjuka mossan och solstrålarna, det är fan det bästa jag vet!” säger jag.
    Jag tycker att man hör E4an ganska bra ändå, mamma..” kontrar min kloka dotter.
    Sant, jag får börja ha öronproppar om jag ska lyssna på tystnaden! Det är i och för sig bra för då kanske jag kan använda dom hemma också..” tänker jag högt.
    Vi skrattade lite gemensamt åt den hopplöst höga ljudnivån som är hemma ibland. Sen började vi gå tillbaka till bilen.

    Hemma hade Mathias vevat ihop en Carbonara, Colin gallskrek för att han inte fick spela spel innan han hade ätit mat och jag och båda barnen scannades grundligt efter fästingar. Jag hade två, Colin hade en och Haley slapp undan utan någon alls.

    Vad är det här för skojig svamp? Som ut som ett gäng golfpeggar som käkat anabola.

  • Fitnessmorsan,  Raw Motion,  Workmode

    Klantade mig på gymmet, fick åka ambulans

    Precis som planerat hoppade jag i sportbrallorna och drog till gymmet i måndags kväll. Värmde upp med att jogga en halvtimme. 3,4 kilometer kom jag. Jag har hållt på hela året och försökt att hitta ”min” takt för att kunna vara så uthållig som möjligt. Ju mer jag springer och ju fler hastigheter jag testar desto närmare perfektion kommer jag. I början sprang jag för fort och tog ut mig själv för snabbt. Sedan testade jag att välja en lägre hastighet, men blev ändå ganska snabbt för trött och orkade inte hålla ut. Nu har jag såklart blivit bättre i mig själv och där med håller jag ut mer bara för att jag övat, men den här gången kände jag att jag hittat precis perfekt. För även om jag sprungit en halvtimme eller mer innan, så har jag känt mig helt slutkörd (och vart knallröd) när jag klivit av bandet. Och det har inte riktigt vart mitt mål. Jag vill kunna hitta min takt för att kunna springa länge och långt för att förhoppningsvis en dag kunna ta mig an ett maraton. Den här gången klev jag av och kände mig varm, men långt ifrån död. Det är minsann en liten lycka det!

    I vanliga fall är jag knallröd i flera timmar efter den där joggingturen. Nu såg jag ut såhär.
    Kanske inte verkar märkvärdigt men det är succé för mig!

    Jenny mötte upp mig som planerat och för första gången någonsin hade jag med mig en handskriven lapp med övningar som jag tänkte att vi skulle köra. Sagt och gjort, vi drog igång och det kändes så himla bra att ha planerat och börjat genomföra något som jag själv bestämt, för annars hakar jag gärna på och är helt tom på idéer. Vi hann dock inte mer än några få övningar innan jag lyckades med bedriften att göra mig illa. Tanken var utfallsgång med vikter. En lämplig vikt tyckte jag var sandsäcken, 10kg. Men antagligen var jag för koncentrerad på att göra rätt i steget att jag missade att jag hade tio kilo som vilade tokigt på nacken.

    Så när jag lyfte av sandsäcken från axlarna så small det till i hela huvudet och svartnade framför ögonen. Sedan kom jordens huvudvärk som en smäll. Jag drack lite vatten och skakade på huvudet men fortsatt med nästa övning. Värken i huvudet ökade och mitt i ett steg så mall det till i nacken. Jag kastade vikten ifrån mig och låg snart på den tjocka mattan som ligger intill en vägg. Och där ifrån vågade jag knappt röra mig.

    Där låg jag i väntan på bättre tider..

    Jag är extra rädd om mig sedan jag ramlade och slog mig i ryggen för ungefär ett år sedan. Då ramlade jag i trappen och slog sönder några utskott ner i ryggen. Det här gjorde inte ont på samma sätt, men känslan av att nåt var fel infann sig.

    Jenny ringde 1177 som strax kopplade till 112. Jag som inte ville gråta i telefonen och som försökte koncentrera mig på att svara så korrekt som möjligt lät ju såklart hur frisk som helst. Efter lite om och men kom i alla fall ambulansen som slängde på stödkrage på nacken och ryggen och sen fick jag åka ambulans till sjukhuset.

    Rullar in på akutrummet med 8mg morfin i kroppen, lagom mör i kroppen, illamående till tusen och kunde med tanke på nackkragen bara stirra rakt upp. Snart kom Jenny som åkt egen bil och höll mig sällskap. Röntgen gjordes, konstaterade att det inte var nåt trasigt utan bara en muskel som inte var på topp och nån ner i kläm. Känns onödigt att ta upp sjukvårdens tid pga nåt så onödigt. Men jag kan lova att det var skönt för psyket att ha det kollat. Jag hade nämligen ganska mycket strul när jag gjorde illa ryggen, något som gjorde att jag var orolig för ungefär allt i flera månader innan jag fick allt ok:at.

    Bilden på mig, haha. Ser helt galen ut. Takbilden var det jag såg av sjukhuset.
    Tog upp telefonen och tittade via skärpen mad Jenny gjorde. Rev av ett foto.

    Fick en extra omgång extra allt med smärtlindring och sådär innan jag vart hemsläppt och vi rullade hemåt i Jennys bil klockan 02. Blev ett nattsnacks i form av korvbricka på macken innan vi tog oss hem för att nanna kudde. Jag kan inte ens minnas när jag kände mig så packad som jag kände mig där på macken. Snurrig, dålig balans, svårt att fokusera och ont. Var sen helt övertygad om att jag skulle sova som en klubbad säl. Men icke, tankade snurrade i flera timmar innan jag till slut lyckades somna strax innan larmet sa åt mig att jag skulle gå upp.

    02.30. Jenny bjuder på finkäk på bensinstationen. Korv å räksallad.
    Morfinet gjorde dock att jag knappt kunde tugga för att jag var på snurrig.

    Lämnade Colin på förskolan. Åkte till jobbet och hade ett litet möte innan jag gav upp och åkte hem. Kände mig fortfarande full, snurrig, svintrött och hade ont. Nu när jag tänker efter så förstår jag inte ens hur jag kunde vara så jävla dum att jag körde bil, och hur jag fick för mig att jag skulle orka jobba. Skyller på att huvudet inte riktigt var med.

    Vidare sov jag nästan hela dagen, kvällen och fram till morgonen efter. Det var vad min ork räckte till. Och det där med att sova gör minsann susen för allt. För idag har jag jobbat, vart stel som om jag hade nackkragen kvar för visso, men pigg och glad och effektiv som aldrig förr. Tanken är att jag ska ta det lite lugnt och äta inflammationshämmande och muskelavslappnande en vecka. Sen gör vi ett nytt försök på utfallsgång, fast utan vikten ett tag tills jag fått till tekniken rätt.

    BIG UP till Jenny som inte bara ville träna med mig, utan som pushade för att vi skulle ringa sjukrådgivningen, följde med till sjukhuset, höll mig sällskap, matade mig och sen hållt sig väl uppdaterad om framgångarna i mitt sjuktillstånd. Du är bäst Jenny!

    Sååå.. Vad har ni haft för er dom senaste dagarna?

  • Workmode

    Det går en klottrare lös..

    Måndag och ny arbetsdag. Tydligen var det någon som hade ritat på allas profilbilder på dörren till yrkessamordnarnas kontor.. Undrar just vem som kan ha vart så barnslig? Som liksom skrattade så hen kissade på sig när hen kom på att bilderna var laminerade och där med gick att rita på utan att förstöra själva bilden.. Gissar att hen är särskilt nöjd med djävulen och Harry Potter-imitationen. Men det är bara en gissning, såklart.

    Ingen hade målat på min bild förresten. Förövaren är fortfarande på fri fot, två besökare har hittills blivit oskyldigt anklagade för klottret. Själv anser jag att det är piffande konst och inte alls klotter men det beror ju på hur en ser på saker.

    Idag har jag för övrigt förfinat min arbetsbeskrivning så att dom som kommer efter mig ska få det så enkelt som möjligt att ”komma in i” jobbet. Jag har även plockat gröna tomater som skall syltas, inte för att jag testat det förut men jag inbillar mig att allt går att konservera på något sätt och att en bör göra det för att det är kul och för att det är ett smart sätt att ta tillvara mat som en inte hinner äta upp. Osv.
    Vi har också tagit selfies, jag och en kollega och sen skrivit ut bilden i A4 och satt upp den på en annan kollegas kontor, så hen ser bilden när hen kommer tillbaka från semestern imorgon. La till texten ”Välkommen tillbaka till paradiset”, lite på skoj eftersom att det verkar som att det är paradiset hon redan varit på men nu kommer hem ifrån.
    Vi har möblerat om, planterat uppsättning av hyllor, hållt i yoga/mindfullness och typ VIPS så var den arbetsdagen slut.

    Rev av världens omväg hem från förskolan. Dels för att underhålla Colin så att han inte somnade i vagnen på vägen hem innan klockan ens blivit 16. Dels för att jag behöver röra lite på mig. Vi har som sagt stegräknartävling på jobbet, inte så hypead som det var tänkt, men ändå. Jag har gått alldeles för lite. Tanken är att vi ska gå sammanlagt mellan Treriksröset och Smygehuk. I min takt kommer jag inte ens ha gått till kolonin i Bromma innan månaden är över. Helt ärligt, jag borde skämmas mer än jag gör!

    Med det sagt hoppar jag nu i mina träningstights, letar reda på hörlurarna och åker till gymmet och tar en promenad på bandet med en podd i lurarna tills dagens dejt i form av Jenny dyker upp. Någon mer än jag som är för mörkrädd för att våga gå ute själv om kvällarna? Knappt så jag vill gå själv på dagarna, fjanto!

  • Raw Motion,  Workmode

    Sjuktember

    Det är väl allmänt känt att februari brukar kallas för vabruari. Eftersom att det är så vanligt att folk är hemma och vabbar och sådär. Och jag köper det, superfyndigt namn som jag skulle vilja påstå att försäkringskassan ligger bakom. Rätta mig om jag har fel. Nu undrar jag dock om det finns nåt sånt här fyndigt namn åt september månad? Typ sjuktember?

    Halva personalstyrkan på mitt jobb är sjuka. Besökarna är sjuka. Vi i familjen är lite sjuka.
    Jag har känt mig risig i en vecka, men det var först i söndags som det slog till ordentligt.

    Plikttrogna Kela: Stegade iväg till Jennys Step Up-pass eftersom att jag hade lovat att gå. Detta trots att jag inte kände mig helt hundra när jag vaknade en kvart tidigare (Det var söndag = min sovmorgonsdag, då sover en tills et är dags att åka!). Väl på passet slog det till och det kändes som att jag hade drabbats av pesten.

    Väl hemma hade vi besök av våra kompisar som hinkade kaffe och rensade bullförrådet som sig bör. Det lagades lunch av gårdagens rester och sedan begav dom sig hemåt. Jag rensade lite svamp, kokade nytt kaffe och åt bullar med dagens andra gäst som kom med en present till minimannen som nyligen fyllt år.

    Mamma Kela: Sov sen bort resterande timmar av söndagen. Med en kort vaken paus där jag drack vatten och plockade lite i köket. Min familj var måttligt roade.

    Jennys Step Up-pass, bild tagen ovanifrån. Den tomma brädan precis framför instruktören är min.

    Plikttrogna Kela: Mådde helt okej på måndagsmorgonen, så trots att jag befarade att jag skulle behöva vara hemma, kämpandes för mitt liv, så pallrade jag mig iväg och jobbade hela dagen. Med anledning av hälsotemat på jobbet hade jag bokat in ett litet studiebesök på Raw Motion där jag tränar. Jag ville visa på hur olika det kan vara från gym till gym. På det gymmet vi annars tränar med jobbet är det ganska mörka, nergångna lokaler med konstant superpumpad spännis i varje hörn. Där jag tränar och där vi hade studiebesök är lokalerna öppna, ljusa och fräscha. Dessutom känns det mer inbjudande att testa nya saker där. Och just det att våga testa nya saker är lite vad jag vill försöka pusha för. Dessutom gömmer det sig inga överpumpade stirrblickade spännisar i hörnen, jag tror att dom inte trivs i så ljusa lokaler, det blir svårt att se skräckinjagande ut i en så välkomnande miljö.

    Mamma Kela: Blev så illa tvungen att hålla sig vaken på kvällen då dottern skulle hämtas upp hos en kompis till vilken det krävdes dels att jag tog bilen, och dels att jag lyssnade väldigt noga på instruktionerna från GPSen. Hur gärna jag än vill kunna hitta så saknar jag allt vad lokalsinne heter och lyckas banne mig alltid förvirra mig och åka vilse.

    En sån liten grej som gör mitt liv enklare. Det faktum att en kan lämna kvar sina skor på en hylla på gymmet.

    Plikttrogna Kela: Var på jobbet idag tisdag också. Kände mig mer levande än död på morgonen men tänkte att det brukar gå över under dagen. Det gjorde det inte.

    Mamma Kela: Kom hem. Värmde på mat. Slängde i mig maten. Attacksomnade i sängen och sov som en klubbad säl i tre timmar. Minns inte ens hur jag tog mig till sängen, antar att jag är automatiskt inställd på ”hitta till sängen” när batterierna är slut.

    Vi hade APT på jobbet idag. Som ni ser på bilden är det mitt ansvar att laminera en skylt.. Antar tt dom andra tog riktiga anteckningar som jag kan be om imorgon eller så..

    Plikttrogna Kela: Kommer att gå till jobbet imorgon också. Dels är det kul, dels känner jag att jag vill få mina påbörjade projekt klara innan jag slutar om två veckor. Om jag är hemma och sjuk blir det svårt att hinna med att göra jobbgrejer.

    Mamma Kela: Ska nu krypa ner i sängen igen bredvid sovande perkulatorsnarkande treåring.

  • Skogsmulle,  Workmode

    Gult i skogen = Jackpot!

    Ungefär varenda invånare i långa landet falukorv vet att de djupa svenska skogarna fylls med glada svampjägarentusiaster när sommaren har tagit slut. Då ska gummistövlarna på, svampkorgen fram och varenda bok om svampar är utlånad från biblioteket. Var och varannan dag dyker det upp en bild på ”skogens guld” på Facebook, Instagram, Snapchat eller annan social media. Den som hittat flest guldklimpar vinner.

    Och Gud FÖRBJUDE den som berättar för någon om ett TOPPHEMLIGT svampställe. För det vet alla som plockar svamp, att om en hittat ett bra ställe så ska en under inga som helst omständigheter yttra det för någon utomstående. Det finns ingen lag på att en inte får outa det specifika stället, men skulle det finnas en lag så skulle konsekvenserna antagligen bli husarrest och silvertejp för munnen. Samt total avskärmning från internet. Golare har inga polare, den hårda versionen.

    Så här ser dom alltså ut. Efter flera års halvslött letande fann jag dom äntligen idag. Plats? Topphemligt!

    Idag hade vi svampplockning på schemat på jobbet. Jag tycker att skogspromenader och frisk luft i alla högsta grad passar bra ihop med hälsotemat som vi ju nu har på min arbetsplats denna månad. Jag kan väl i ärlighetens namn säga att jag inte hade några direkta förhoppningar, utan att jag mest tyckte att det skulle bli skönt att klampa omkring lite i skogen. Det som först hände var att jag utbrast ”KARL JOHAN!” tre steg in i skogen. Sekunden efter kom ett glatt rop tillbaka ”HITTADE HANS BRORSA!”. Och sådär höll vi på. Mina två kompostpåsar i papp var näst intill fulla med Kalle och hans bröder och systrar när jag vandrat tillräckligt långt för att ha gått vilse (!). Då kommer nästa glädjeutrop, ”GUUUUULT, DET ÄR GULT ÖVERALLT, SKYNDA DIG!”. Och där var dom, mina första kantareller. Livet elixir. Skogens guld. Höstens coolaste pryl på tallriken. Hurra för mig!

    Jag vill ju såklart inte vara sämre än någon annan som hittat ätbara svampisar, så här bjuder jag på en skrytbild. Hoppas ni blir mäkta imponerade. Det blir i alla fall något med svamp nästa gång det bjuds på middag hos familjen Knäppgök. Vem vill komma?