• Uncategorized

    Fortfarande mobilfritt

    Kom i tid till jobbet, trots att larmet på telefonen inte ringde och jag vaknade av mig själv. Svängde förbi mina kompisar på Malmbergs i Märsta och smaskade i mig två korv med bröd till frukost. Dom hade tydligen någon vårfest och hela butiken luktade grillkorv. Lattjo tyckte jag, inte så lattjo tyckte dom.

    Kommer till jobbet. Tänker att jag ska sätta på min musik. Men ack, så var det ju, ingen telefon = ingen musik. Gå in i frysen och jobbar lite, kommer ut och letar efter min telefon. Tänkte bara kolla om någon ville mig något, sådär som man gör. Kollar notiserna lite snabbt. Men det blev inget av det idag.

    ”Jag vill bara njuta av min mobilfria tid!”

    Häller upp lite kaffe, sätter vid datorn. Letar efter telefonen igen. Ingen telefon. Ska sätta på musik. Fortfarande ingen telefon. Och så där höll det på hela arbetspasset. Det är helt sjukt vad handikappad man blir utan telefon. Ooh så sjukt vad bero0ende en är av den utan att tänka på det.

    Men det är också helt sjukt vad skönt det är att inte vara kontaktbar på andras premisser. Jag vill bara njuta av min mobilfria tid!

    Dock har jag ändå stött på problem. Som tidigare nämnt så fungerar inte min klockradio. Eller rättare sagt: själva larmet fungerar inte. Det var då jag ställde larm på min gamla telefon, eftersom jag blåögt nog trodde att den bara skulle fungera. Vilket den inte gjorde. Telefonens larm är dött. Och allt annat med. Det är lite ”lampan är tänd men ingen är hemma”-feeling över den. Och inte så lite heller för den delen.

    Så ikväll lånade jag en telefon av en kompis. Fabrikationsnollad och sådär skulle den vara. Fick ligga länge på laddning innan jag tog tag i att börja mecka med den. Stoppade förväntansfullt i simkortet och knappade igång skärmen. Men där tog det stopp. Jag har nog missuppfattat nollad-grejen för den här telefonen hade kod för att komma in i innan man kan slå in pinkoden. Det här betyder alltså att jag fortfarande är på ruta ett.

    Ingen väckarklocka trots fyra stabila försök:
    Väckarklockan
    Min gamla iPhone 5
    Min dator
    Min kompis gamla iPhone 6

    Imorgon tar jag nya tag och ger det ett nytt försök. Jag skulle gärna vilja kunna nås via telefonsamtal iaf. Det är flera om hojtat till att dom har telefoner som ligger och jag är allt annat än kräsen. Men som sagt, det får bli morgondagens huvudvärk. Nu vill jag sova. Jag bara räknar med att jag vaknar i ottan imorgon så som jag gjort alla andra dagar. Skulle vara hysteriskt irriterande om jag missade jobbet. Heeeh..

  • Livet i mjukisbyxor

    (inte-)Livet utan telefon..

    För ett tag sedan gjorde min telefon en oförberedd flygning från människohand till soffkant till stengolv. Då den aldrig gjort en flygning likt denna tidigare kan man snabbt räkna ut att den saknar all typ av erfarenhet för att klara en sån här avancerad och spontan flygning med stengolv som slutdestination. Visst är det modigt att våga testa nya saker, men ibland kan man behöva tänka på konsekvenserna både en och två gånger till. Det gjorde den dock inte då, lilla flygande telefonen, så denna hjälteflygning avslutades med sprucken skärm och stort behov av akutvård.

    Dagarna gick. Allt fler och fler glasbitar lossnade från stackars mobiltelefonens spruckna skärm. Den högg mig med så vassa glasdjävlar i fingrarna när jag som minst anade det. Den hade också under natten utvecklat någon typ av teknisks blåmärken som visade sig i svart över skärmen. Stackars lilla skadade telefonen.

    Tiden gick och telefonen och jag lärde oss att hantera och leva med dens skador. Telefonen högg med smådjävlar ibland och när det var en extra jobbig dag slutade både skärm och hemknapp att fungera. Till slut insåg jag vilken elak telefonägare jag är och tog mig iväg till mobiloperatören med den lilla stackars svartslagna och söndersprucka telefonen. Där lämnades den igår kvar i operatörens butik och i utbyte fick jag ett kvitto. Min lilla kämpe ska nu till en fabrik och träffa tjejer och killar som lagar såna som den. En eventuell risk är att hela telefonen byts ut. Om det händer så lovar jag att älska den så som jag älskar dens föregångare.

    Telefonen lämnad i (förhoppningsvis) goda händer. Redan på väg ut från butiken kommer jag på mig själv med att känna i fickorna efter telefonen, i tron om att jag tappat den. Denna lite lätt pulshöjande aktivitet roade jag mig med några gånger till innan jag ens lämnat gallerian och kommit till min bil.

    Sätter mig i bilen, tänker att jag ska sätta telefonen på laddning. Inser innan jag ens börjat rota i väskan att telefonen inte kommer vara där. Förstår för en kort sekund att nu kommer jag åka hem, okontaktbar. Sätter bilen i rullning, det spelas sånt på radion som jag inte uppskattar. Letar med högerhanden efter telefonen för att sätta på min musik. Men just det ja, jag kan inte sätta på mig egen musik nej..

    När jag åkt en bit kommer jag på att jag måste stanna bilen så att jag kan leta efter min telefon så att jag kan ringa min kompis som jag lovat höra av mig till tidigare. Hinner stanna bilen och börja leta när jag kommer på att jag nog inte kommer kunna hålla vad jag lovat, vi får helt enkelt skicka röksignaler till varandra istället. Skrattar såklart lite åt hur dum jag är, vart utan min telefon och redan letat efter den löjligt många gånger.

    ”Trots att jag precis bekräftat för mig själv att jag inte har telefonen med mig så tänker jag ändå den där tanken”

    Ungefär femtio meter efter där jag stannat bilen finns ett Pokéstop. Trots att jag precis bekräftat för mig själv att jag inte har telefonen med mig så tänker jag ändå den där tanken, att jag ska ta fram telefonen och snurra lite på stoppet. Som en vanegrej. Ibland när det är lugnt stannar jag och barnen här, snurrar och plockar Pokémons en stund innan vi rullar vidare.

    Sparkar upp dörren hemma. Det är tyst och dålig luft, jag slänger upp altandörren och försöker slänga på en podd. Men det går inte, för jag har ingen telefon. Så då tänker jag att jag ska slå på Spotify istället. Det är såklart lika omöjligt. Så jag sätter mig bara ner. Dricker vatten och lyssnar på tystnaden. Utan några intryck. Alltså wow, vilken lättnad det var.

    Men så blir det sent, det är dags att hoppa i säng och jag ska bara ställa larmet på min klockradio innan jag tvärslocknar i utmattning. Förut, när jag var tonåring och använde mig av väckarklocka på det där sättet så hade jag alltid larmet instället på att radion skulle gå igång, så jag ville testa det. Som tur var så ställde jag ett testlarm först för att se hur högt larmet skulle ringa och lite sådär.

    Radiolarmet ringde inte alls. Så jag testade att ställa in det vanliga, horribla och hemska ”arg-hela-dagen-ljudet” på väckarklockan. Men till min förvåning och irritation så fungerade inte det larmet heller.

    Jag trotsar sömnen som är på intågande. Letar reda på lådan med min gamla iPhone5. Trycker upp laddaren i röven på den och ber till gudarna att den ska fungera. Jag fick vänta. Och jag fick vänta ännu mer. Och jag väntade lite till. Den ville inte starta. Batterisymbolen visade sig, men sen var skärmen svart som natten.

    Paniken började ändå smyga sig på. Hur ska jag komma upp till jobbet imorgon bitti? Kunde inte gärna be någon ringa och väcka mig. Kunde heller inte ringa någon och be hen komma förbi och väcka mig. Tänkte att jag kanske kunde använda datorn och skriva på messenger att min allra närmaste och bästa vän kanske kunde väcka mig på väg till jobbet, liksom bara glida förbi och dra en knackning. Men så har ju hon varken Facebook eller messenger så det blev uteslutet.

    Dunderidé slår mig: Jag ställer ju larm på datorn såklart!
    Inser snart att det inte går att ställa larm på datorn. Himla typiskt.

    Tänker ändå att jag kanske får hålla mig vaken hela natten. Eller bara åka och sova på jobbet, då lär jag vakna i tid?!

    ”Eftersom att jag ibland har lätt att ta till katastroftänk så vill jag inte gärna gå och sova med mobilen inkopplad i väggen.”

    Men så efter nästan 30 minuter av idésprutande kommer äntligen den gamla iPhonen igång. Jag vet inte om ni minns det här, men dom gamla telefonerna blir verkligen varma när dom laddas! Eftersom att jag ibland har lätt att ta till katastroftänk så vill jag inte gärna gå och sova med mobilen inkopplad i väggen. En snabb kalkylering säger mig att huset kommer fatta eld och brinna ner till grunden med mig lyckligt ovetandes i sängen. Och nej tack till det. Därför håller jag mig uppe lite extra så att lilla mobilen ska ha sugit i sig tillräckligt med batteri för att hålla sig igång hela natten medan jag sover. Går sedan och lägger mig.

    Vaknar av att det dunsar hårt i väggen. Som en hård knackning. Sätter mig rakt i sängen och undrar vad som händer. Lyssnar efter ljud ett tag. Inga fler knackningar. Ingen som ropar mitt namn. Det kanske bara har blåst. Eller så skojknackade någon på dörren?

    ”Varför testade jag inte larmet på telefonen?”

    Tittar i alla fall till på klockan. 07.10. Larmet borde ha ringt för tio minuter sedan. Varför testade jag inte larmet på telefonen? Hur kunde jag blint tro att den skulle fundera om inget annat gjorde det? Tyckte att gud så ironiskt, det här ska jag ringa och berätta. Inser att jag fortfarande inte är kontaktbar.

    Hur som haver, nu vaknade jag i alla fall i tid. Idag behöver jag skaffa en ny väckarklocka, eller låna en annan telefon. Jag vet inte än hur jag ska gå till väga, men så här kan jag då inte ha det iaf!

  • Familytime

    Lördagsmorgon

    Minimannen somnade i bilen på väg hem från jobbet igår. Där av förklarliga skäl vaknade han vid 05.30 och tyckte att han sovit klart. Och har han sovit klart så har även mamma gjort det. I alla fall idag. Det som skiljer den här morgonen från andra tidiga helgmorgnar är att Haley också kom upp innan klockan sex. Helt på eget bevåg. Till mammas väldigt stora förvåning. Hon kom för visso inte längre än till soffan där hon bäddade ner sig igen. Men hon är ändå vaken. Samtidigt som resten av gänget.

    Ibland blir bilderna rätt. Ibland blir dom fel. Det här mamman får spel.. Varför vill dom ibland ligga men andra sånger stå? Vad är det jag inte kan förstå?

    Haley kollar sin mobil, Snapchat och reprisen på Talang. Colin tittar på Ipad, växlar mellan Lego Jurassic World-inspirerade klipp (där han alltid hejar på den orangea T-rexen) och klipp på söta hundvalpar. När det är hundklipp hör jag honom kommentera med ”åååh vad söt” och ”näää men vilken gullig hund”. Ibland skakar han våran hundsparbössa för att påminna mig om att i också ska skaffa hund, nån gång. När sparbössan är full osv.

    Vattnet är för övrigt avstängt här i Knivsta. Tydligen ska Roslagsvatten göra nån stor grej så hela byn är avskärmad. Två minuter i nio igår kväll stod jag och Haley och fyllde på vattenransonerna innan vattnet skulle stängas av klockan nio. Haley fyllde ett litet glas med vatten. Jag ett stort. Och sen laddade jag såklart kaffepannan. Efter det kände vi oss nöjda. Så här med facit i hand hade det kanske vart en god ide att fylla ett kärl med vatten så vi hade haft tillräckligt att spola i toaletten med.. Men för all del, bajs är också en doft osv.

  • Milf-morsan

    Veckoplanering v.10

    Det är tisdag. Mars. Snö på backen. Solen skiner. Jag jobbar kvällspass. Hade en tid bokad hos kuratorn men avbokade den igår när jag insåg att jag råkat dubbelboka med jobbet. När jag tog tiden trodde jag att jag jobbade morgonpass den här veckan, men snurrig som jag är hade jag blandat ihop det. Dubbelbokarnas konung, det är jag det. Har även dubbelbokat en grej ikväll, såklart. Men det ska nog rätta till sig. Jösses, jag är kaos.

    Planen för veckan ser ut som följer:
    Träffa en kompis och hennes bebis. Inte träffat den lilla herren än och nu är han flera månader. Det är planerat till ikväll så jag hoppas det blir av. Det är dessutom dags att äta lite mindre skit och mycket mer regelbundet, så idag åkte chokladbollssmeten i soporna och jag tänkte koka matlådor halva natten.

    Jag har också idag bokat in att öva Haleys gymnastikgrejer inför hennes tävling på lördag. Det kommer bli exceptionellt svårt för mig att vara på två ställen samtidigt, så om dejten med kompisen blir av så får Haley mig imorgon kväll istället. Men om dejten inte blir av så kör vi på träning idag och imorgon.

    På torsdag har jag äntligen bokat ett pass på gymmet på kvällen. Det var länge sedan nu. Varvat förkylningar med ångestattacker men nu känner jag mig faktiskt riktigt laddad att ge det ett försök. Ser fram emot det så väldigt mycket! Orkar inte må så här, trött, seg, deprimerad och genomgående orkeslös.

    På fredagar äter man tacos, det vet alla. Det är sen gammalt.

    Lördagen bjuder inte på någon sovmorgon för då ska Haley vara på plats i tävlingslokalerna tidigt som attan, sedan går hela dagen åt att hon ska träna och tävla. En viktig reminder till mig själv: Ta reda på när tävlingen börjar!

    Och sen är det söndag och då slappar vi och laddar om för nya veckan.

    Vad har ni för planer i veckan?

  • Familytime

    Jag älskar inte när det är vardagsmorgon

    Jag älskar inte när det är vardagsmorgon. Inte på grund av att vi ska till jobb och skola och sånt, för det är bara trevligt. Men för att det är blod, svett och tårar hur jag än vrider och vänder på det.

    Jag har väldigt väldigt jättesvårt för när någon vaknar och pratar med sina största bokstäver precis på morgonen. Colin där emot han har väldigt svårt för att använda något annat än just sina stora ord precis då. Det är som att han varje morgon vaknar med högsta volym inställt. Vi hade en gång en sån barnkeyboard, den vaknade också med högsta volym varje gång. Jag uppskattade inte den jättemycket. Precis som med Colins morgonröst, ingen favorit.

    Om jag fick välja hur vardagsmorgonen skulle vara skulle jag vilja att alla gick upp när jag bad dom (precis efter första sippen kaffe) och ingen skulle ligga kvar och kvida och pipa ursinnigt under sitt täcke. Direkt från sängen, snabbkiss på toa och skutt i kläderna. Ta plats vid bordet, äta sin frukost och radiostyrt borsta tänderna och slänga på sig ytterkläderna. Idealiskt skulle vara att lugnt och sansat vänta precis utanför ytterdörren tills alla är klara (om vädret tillåter vill säga).

    ”Hon har dessutom en inbyggd självförsvarsmekanism”

    Istället tjatar jag mig blå på Haley som precis hela tiden konsekvent vägrar tilltala mig eller kliva upp ur sängen. Hon har dessutom en inbyggd självförsvarsmekanism som gör att när mitt larm ringer på morgonen så fäster hon fast täcket så hårt runt kroppen att jag inte ens med allt våld i världen kan ta av henne täcket. Varje gång jag försöker väcka henne så grymtar hon surt tillbaka samtidigt som hon gör exakt noll ansträngningar att vakna upp.

    Jag kissar snabbt. Colin kissar snabbt. Haley ligger kvar.

    Och sen ska det i vilket fall serveras frukost. Colin vill oftast inte ha någonting, men kan övertalas att till exempel äta något med flingor. Har jag tur blir det mest flingor i skålen och inte så mycket flingor någon annan stans. Har jag lite mindre tur så blir det precis tvärt om. Den halvn av flingpaketet som hamnat på golvet får ligga kvar där till ikväll, tiden är begränsad nu och dammsugning är inget vi hinner med. Själv häver jag förresten fyra koppar kaffe till frukost. Inte ett dugg hälsosamt, speciellt inte för en mamma med magsår.

    Haley kommer äntligen upp. Efter att jag tjatat på henne så mycket att jag börjat få ont i halsen. Hon sveper förbi likt en sengångare. Låter fortfarande sur. Grymtar lite högre för att visa att hon minsann fortfarande är grinig och inte alls hade för avsikt att gå upp egentligen. Sedan ockuperar hon toaletten återstående tid av morgonen innan vi måste iväg. Att vi andra hunnit bli skitnödiga, har tovigt hår och får åka ofixade till våra anhalter sket väl hon i. Tandborstning i bilen är förresten inte att rekommendera.. Tandkrämsskummet måste ju ut någon gång och det passar sig inte jättebra på golvet i en bil. Den tabben gör man ju bara en gång.

    Man får vara glad för det lilla. Det är inte tjugo minusgrader och inget av barnen är så litet att jag måste gå tre ronder brottningsmatch för att klä på ytterkläderna. Det är ju alltid något.

    Hur är eran morgon? Idealisk kontra verklighet?

  • Familytime

    Hörrö bajsblöjan jag älskar dig!

    Jag är knappast ensam om att känna eufori när solen tittar fram, vårjackan åker på och det är sneekersväder. Alltså.. WOW! Sånt här väder som det är nu boostar ju humöret supermycket. Med betoning på SUPER! Hostar som en galning, möjlig feber och ont i halsen.. Strunt samma. Det är ju för sjutton solsken OCH varmt, samtidigt!

    Sånt här väder som det är nu boostar ju humöret supermycket Med betoning på SUPER!

    Idag efter jobb, skola och förskola så handlade vi middag på affären på vägen hem. Skämde bort mina barn med lite fika, kakor och en varsin burk läsk, som ja, helt korrekt, innehöll socker och är ren galenskap. Även dom kan behöva en extra skjuts sol-vitaminer en dag som denna. Dealen var att fikan skulle inmundigas utomhus.
    Jag började koka middag medan dom bullade upp i bästa solläge på en stor sten utanför. Jag kunde se och höra dom genom fönstret när dom skrattade och underhöll varandra. Till och från är dom så gulliga mot varandra att hjärtat smälter om och om igen.

    Lite senare har syskonkärleken såklart gått över. Då vill Colin attack-fisa Haley i ansiktet och hon blir såklart superarg och kriget är igång. Haley ligger i sängen och kollar på sin telefon, nynnar mobbnings-ramsor till Colin och han i sin tur laddar upp med ännu fler fisar, hoppar omkring i sängen för att störa henne och gör allt för att få hennes uppmärksamhet, positiv eller negativ är oviktigt.

    Dom gapar och skriker. Slåss och gråter. Svär och har sig. Den ene avskyr den andra dubbelt upp hela tiden. Allt är fel. Syskon är skit.

    Sen ska dom gå och sova. Och då hör jag dom ligga och viska. ”Jag älskar dig, älskar du mig?” och då svarar den andra att jo ”jag älskar dig mer än någon annan” och så fnissar dom och kallar varandra för fis och kisskorv och sen är det tjafs igen. ”Hörrö bajsblöjan jag älskar dig”, slag utdelas och ett vrål hörs tätt följt av ”Älskar dig också äckelpotta”.

    Syskon alltså. Det bästa en har i livet!

  • Skogsmulle

    Kelas plantskola del -15

    Fick ett infall på morgonen. Planterade granatäpplekärnor och citronkärnor. Enligt google kan man göra på en massa olika sätt, så jag tar det enklaste och planterar old style.

    Nu står alla mina planeringsprojekt på golvet och myser på golvvärmen, men där är det inte superbra ljus. Så därför tänker jag att jag måste införskaffa mig en provisorisk hylla en stund så att bebisarna kommer upp i fönsterhöjd och får smaska dagsljus.

    Helst av allt skulle jag såklart ha ett stort växthus. Ett sånt där riktigt orangeri kanske, som sitter ihop med huset och där jag kan sitta och prata med mina växter, läsa böcker och dricka kaffe i lugn och ro. Det skulle vara livskvalitet deluxe det. Gärna med ett tillhörande hus på landet. Lagom stor tomt så man kan ha lite potatisodlingar och plats för att spela fotboll och kubb och sådär. Och när jag säger landet menar jag i princip en gömd skogsdunge max två mil ifrån stan.

    Tills jag får mitt riktiga växthus så gör jag små egna kreationer till bebisarna. Denna ägglåda innehållande citronerna får sen bo i en plastpåse på golvet. Då blir det förhoppningsvis lite växthuskänsla inne i plastpåsen och fröna trivs och börjar gro.

    Har ni börjat för-så något till våren? I så fall vad? Ge mig gärna tips på saker så jag inte misslyckas i år igen! Tänkte sätta fart med tomaterna, har sparat mjölkkartonger ett tag nu så jag har nåt att plantera i. Planterar ni i något smart? Ge mig alla tipsen då. Älskar smarta tips!

  • Livet i mjukisbyxor

    Presskaffe

    Idag fick jag kaffebesök på morgonen. En perfekt stund att planera in aktiviteter med mig, innan dagen hinner komma igång och jag börjar känna mig trött och ha ångest över grejer.

    Min gäst hade med sig en mysig hund, en gullig bebis OCH blommor. Jag försökte imponera på henne med mina gröna växter och svingoda presskaffe. Hon köpte det. Dessutom berättade hon att man kan köpa sticklingar på Tradera. Det har jag aldrig tänkt på. Det ska jag dyka djupare i när våren kommer!

    Det är snart dags för mig att rycka upp mig och hämta barnen.
    Vad ska ni göra idag?

  • Milf-morsan

    Du är ful

    Hur ofta tänker du en dum tanke om någon du inte känner? Vilka fula kläder. Oj vad tjock hon är. Den där personen skulle verkligen behöva en stor påse godis. Stackars den som har så mycket akne. Hur kan man vilja så den där färgen på håret? Osv..

    ”Din kropp är ditt jävla tempel”

    Vet ni? Ingen annan än du själv har ett skit med att göra hur du väljer att se ut eller hur du formar din kropp. Din kropp är ditt jävla tempel och det är inte okej för någon över huvud taget att ta sig friheten att kommentera ditt utseende med negativt syfte.

    Det här är inga konstigheter. Alla vet det. Egentligen. Alla har rätt att få tänka som dom vill, men det betyder inte att dom tankarna ska uttryckas på något sätt över huvud taget.

    ”Varje dag något nytt som är dåligt”

    Varje dag får jag höra att jag är tjock, blek och ful. Det är fel på håret, jag är för torr i ansiktet och vad sjutton är det för fel på mig som inte kan kontrollera mitt ätande? Jag har fula kläder som dessutom har dålig passform. Ibland är det min röst som är för manlig och andra gånger är det fel på mitt skratt. Varje dag något nytt som är dåligt. Aldrig är jag bra.

    Varenda vettig människa VET att man inte säger så till någon. Det är elakt, oförskämt och fel. Men ändå hör jag det varje dag. Klagomålen och glåporden tar aldrig slut. Problemet är bara att jag inte vet hur jag ska sluta. Jag klagar på mig själv hela tiden. Blir liksom aldrig nöjd. Jag vill inget hellre. Men problemet ligger i hjärnan. Varför är det så svårt att älska sig själv precis som man är?

    Senast jag hörde en annan person kommentera mitt utseende? Senast idag. Det var bara fina ord. Men ändå kunde jag inte ta dom till mig. Jag blir nästan lite arg, sluta säg att jag är fin. Jag vet att du ljuger.

    Har jag någon som känner igen sig själv här eller är jag ensam?

  • Livet i mjukisbyxor

    Ensam

    Det här handlar om ensamhet. Framförallt om min ensamhet.

    Ensamhet kan vara så väldigt mycket. Det finns ensamhet som du själv bestämmer och det finns ensamhet som du tvingas in i eller utsätt för. Ensamhet kan också vara ett faktum eller en känsla. Ensamheten kan vara när du är helt själv på en plats, men också infinna sig när du är med någon och du ändå känner dig ensammast på jorden.

    Varför man känner sig ensam kan ha så oändligt många orsaker. Kanske är du självvalt ensam utan familj eller relation. Kanske har du blivit nyligen eller hastigt lämnad, övergiven eller faktiskt bortglömd. Kanske lever du med någon som inte ser dig eller dina behov och känslan av ensamhet infinner sig. Det är den ensamheten jag tänker på nu, den som inte kan ses med blotta ögat, men som kan kännas i varenda cell i din kropp.

    ”Känslan av ensamhet infinner sig.”

    Har du någonsin varit med en grupp med människor i ett rum men ändå känt dig alldeles ensam? Det är en väldigt jobbig situation att befinna sig i. Har du kanske till och med legat bredvid någon i en säng, någon som du så gärna vill höra ihop med, men ändå känt dig så fruktansvärt ensam, ledsen och tom? Kanske gråtit tätt intill någon som inte ger dig tröst? Hur ensam känner du dig inte då? Ensamheten när din existens inte är bekräftad eller ensamheten när ditt känslomässiga tillstånd inte är bekräftat.

    Ensamhet är en av mina värsta känslor. Alltså inte ensamheten när jag själv väljer att spendera min tid utan sällskap. Den tiden väljer jag att tänka att jag är ”själv” och inte ”ensam”. Själv är toppen. Ensam är skit. Men just att vara ensam med sina tankar, känslor, funderingar och allt det där som är så jobbigt att man bara vill att det ska lösa sig.. Det är hemskt. Jag känner mig ensam med min hopplöshet. Som att hur mycket jag är kämpar och försöker se till att allt ska bli bra så blir det inte det för att jag inte vet hur jag ska förvandla ensamheten till någon typ av.. inte ensamhet? Samfällighet?

    Vart vänder jag mig? Till vem och hur? Vilka ord inom mig förklarar bäst vad jag känner och tänker och hur formulerar jag det så att mottagaren förstår det jag säger på precis det sättet som jag menar?

    Jag personligen har vänner att prata med. Jag har en kurator som jag pratar med. Familj som lyssnar och bryr sig. Men vad gör det när ensamheten skriker inom mig att orken snart tar slut om inte ensamheten slutar att äta av just orken. Äter upp mig inifrån, en ensam stund i staget.

    Ensamhet handlar inte om att leva i relation. Ensamhet, så som jag ser det, handlar om förståelse och stöd. Om någon hör och förstår det jag säger, kan förvandla mina tafatta ord till något vettigt, kan ge råd, stöd och assistera med hjälpmedel så känner jag inte längre av ensamheten.

    Ensam handlar alltså egentligen inte om sällskapet utan om känslan jag har när jag inte känner sig förstådd.

    Om jag säger: Jag känner mig så jävla ensam!
    Då menar inte jag: Jag vill ha någon att kramas med.
    Utan då menar jag: Jag vill att någon hjälper mig att reda ut mina tankar och håller mig i handen när jag försöker ta mig an en uppgift som är jobbig för mig.

    Hur ser ni på ensamhet? Vad är ensamhet för er?
    Hur hanterar ni ensamhet? Kommer ni ihåg när ni känt er alldeles hopplöst ensamma?