Uncategorized

Orkar inte ens förklara mig, vill le med kan inte.

Jag har inte skrivit på ett tag.
Det har hänt bra saker.
Och det har hänt dåliga saker.

Jag borde le. Vara glad.
Men helst vill jag bara ge upp och sluta kämpa. Vissa människor ska fan-i-mej bara ha det motigt. Tydligen. Det blir liksom bra i så korta stunder att det till slut inte räcker med ljuset i dom bra stunderna för att lysa upp mörkret i dom dåliga stunderna. Som att mörkret äter upp ljuset, lite i taget.

Som när en blandar vattenfärger. Först i med en liten droppe svart för att ändra färg, kanske bara för att göra den lite mörkare. Men för varje droppe svart försvinner färgen mer och mer. Till slut är allt bara svart. Färgerna är som uppätna av det mörka.

Jag försöker alltid peppa andra, få dom att tänka positivt, visa dom att jag tror på dom att dom kan mycket mer än vad dom tror.

Men jag lever inte som jag lär. Vissa dagar orkar jag inte ens leva. Än mindre lära.

2 kommentarer

  • P

    Jag kände det på festen. Du var inte lila sprudlande som du brukar vara. Det är helt okej att känna sig som du beskriver. Jag är glad att du delar med dig och tänker att det är positivt med ett erkännande. Det gör att du kan ta dig vidare och ur allt det mörka. Jag finns gärna för promenader, kaffe eller en kram. Eller typ hetsätning av olika sockerarter. Vilket som. Jag önskar att du får en ljusare tid nu. Det är du värd som du kämpar. Kram!

  • sara lena sefine

    du.vi ska göra t-shirts och dricka finvin och från att jag övningskörde en svart Volvo med dig i baksätet till den kortklippta ledsna lilla tjejen som lämnade bort sin katt Sonja till den tvåbarnsmamma som tog sig tid att hjälpa mig att flytta så kommer du alltid vara och ÄR vacker, klok, empatisk och alltigenom bäst!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

10 + sjutton =