Ni är så bra! Skogen är också bra!

Först av allt: Tusen tack för den fina responsen jag fått på mitt föregående inlägg. Det värmer så förbannat mycket i hjärtat att ni är så många som bryr er, det är lätt att glömma bort er alla runt omkring just dom där stunderna när hjärnan är som dåligt vispad pulvermos.

Och ännu mer tack till er andra som passade på att lätta på era hjärtan. Jag blir oerhört rörd att ni väljer att öppna er för mig. Var och en av er har en unik historia som berör och jag är helt övertygad om att kommunikation är en viktig del i att alla ska må bra. Att en ska våga berätta om sitt mående. Och att en ska kunna berätta utan att en ska känna skam. Att ”Jag mår inte så bra” skall tas emot med ett ”Hur kan jag hjälpa dig”. Underlätta för din omgivning så att den kan må så bra som det bara är möjligt, det är väl inte så svårt?!

Jag mår förresten bra idag. Tack!

I två dagar har jag röjt runt som en virvelvind på jobbet. Skrivit manualer, laminerat skyltar, städat alla ställen där det funnits någon typ av förvaring, möblerat om, borrat upp krokar, sorterat pärlor osv. Jag jobbar bara denna vecka ut på den här arbetsplatsen och jag tycker inte om att lämna något oklart. Det är lite som när jag går hemifrån på morgonen, det ska plockas undan, diskas, bädda alla sängarna och bara allmänt se till att jag lämnar det i samma skick som jag vill hitta det. Samma sak gäller nu på jobbet. Dock blir det nu i slutspurten att jag nog uppfattas som lite disträ och virrig. Det är för att jag tänker fyra tankar samtidigt, vilket jag iofs inte har något problem med när jag mår bra, men att lägga på saker som att konversera eller så samtidigt är helt omöjligt. Listan med to-do-saker blir bara längre och längre ju mer klar jag känner mig. Hur kan det ens vara möjligt?

  

Efter jobbet tog jag och barnen en runda i skogen. Colin tog med sig sin hammare och utforskade vilka grejer som var hårda och vilka saker som var mjuka. Han upptäckte också vilka saker som var kladdiga och vad som luktade illa eller inte. Haley var ett föredöme för alla äldre syskon, höll sin lillebror i handen, bar honom på ryggen och utforskade skogen med honom. Jag vill verkligen att mina barn ska fortsätta vara skogsmullar resten av livet.

 

Tyst!” ropade jag i skogen.
Båda barnen tystnade.
Vad lyssnar vi på?” frågade Haley.
Skogen”, svarade jag som en riktig Ernst-morsa.
Vad.. Menar du?” undrade hon igen och tittade sig omkring. Colin rev bort en bit mossa från marken med sin hammare.
Tystnaden, den mjuka mossan och solstrålarna, det är fan det bästa jag vet!” säger jag.
Jag tycker att man hör E4an ganska bra ändå, mamma..” kontrar min kloka dotter.
Sant, jag får börja ha öronproppar om jag ska lyssna på tystnaden! Det är i och för sig bra för då kanske jag kan använda dom hemma också..” tänker jag högt.
Vi skrattade lite gemensamt åt den hopplöst höga ljudnivån som är hemma ibland. Sen började vi gå tillbaka till bilen.

Hemma hade Mathias vevat ihop en Carbonara, Colin gallskrek för att han inte fick spela spel innan han hade ätit mat och jag och båda barnen scannades grundligt efter fästingar. Jag hade två, Colin hade en och Haley slapp undan utan någon alls.

Vad är det här för skojig svamp? Som ut som ett gäng golfpeggar som käkat anabola.

Taggat , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sju + fjorton =