Klantade mig på gymmet, fick åka ambulans

Precis som planerat hoppade jag i sportbrallorna och drog till gymmet i måndags kväll. Värmde upp med att jogga en halvtimme. 3,4 kilometer kom jag. Jag har hållt på hela året och försökt att hitta ”min” takt för att kunna vara så uthållig som möjligt. Ju mer jag springer och ju fler hastigheter jag testar desto närmare perfektion kommer jag. I början sprang jag för fort och tog ut mig själv för snabbt. Sedan testade jag att välja en lägre hastighet, men blev ändå ganska snabbt för trött och orkade inte hålla ut. Nu har jag såklart blivit bättre i mig själv och där med håller jag ut mer bara för att jag övat, men den här gången kände jag att jag hittat precis perfekt. För även om jag sprungit en halvtimme eller mer innan, så har jag känt mig helt slutkörd (och vart knallröd) när jag klivit av bandet. Och det har inte riktigt vart mitt mål. Jag vill kunna hitta min takt för att kunna springa länge och långt för att förhoppningsvis en dag kunna ta mig an ett maraton. Den här gången klev jag av och kände mig varm, men långt ifrån död. Det är minsann en liten lycka det!

I vanliga fall är jag knallröd i flera timmar efter den där joggingturen. Nu såg jag ut såhär.
Kanske inte verkar märkvärdigt men det är succé för mig!

Jenny mötte upp mig som planerat och för första gången någonsin hade jag med mig en handskriven lapp med övningar som jag tänkte att vi skulle köra. Sagt och gjort, vi drog igång och det kändes så himla bra att ha planerat och börjat genomföra något som jag själv bestämt, för annars hakar jag gärna på och är helt tom på idéer. Vi hann dock inte mer än några få övningar innan jag lyckades med bedriften att göra mig illa. Tanken var utfallsgång med vikter. En lämplig vikt tyckte jag var sandsäcken, 10kg. Men antagligen var jag för koncentrerad på att göra rätt i steget att jag missade att jag hade tio kilo som vilade tokigt på nacken.

Så när jag lyfte av sandsäcken från axlarna så small det till i hela huvudet och svartnade framför ögonen. Sedan kom jordens huvudvärk som en smäll. Jag drack lite vatten och skakade på huvudet men fortsatt med nästa övning. Värken i huvudet ökade och mitt i ett steg så mall det till i nacken. Jag kastade vikten ifrån mig och låg snart på den tjocka mattan som ligger intill en vägg. Och där ifrån vågade jag knappt röra mig.

Där låg jag i väntan på bättre tider..

Jag är extra rädd om mig sedan jag ramlade och slog mig i ryggen för ungefär ett år sedan. Då ramlade jag i trappen och slog sönder några utskott ner i ryggen. Det här gjorde inte ont på samma sätt, men känslan av att nåt var fel infann sig.

Jenny ringde 1177 som strax kopplade till 112. Jag som inte ville gråta i telefonen och som försökte koncentrera mig på att svara så korrekt som möjligt lät ju såklart hur frisk som helst. Efter lite om och men kom i alla fall ambulansen som slängde på stödkrage på nacken och ryggen och sen fick jag åka ambulans till sjukhuset.

Rullar in på akutrummet med 8mg morfin i kroppen, lagom mör i kroppen, illamående till tusen och kunde med tanke på nackkragen bara stirra rakt upp. Snart kom Jenny som åkt egen bil och höll mig sällskap. Röntgen gjordes, konstaterade att det inte var nåt trasigt utan bara en muskel som inte var på topp och nån ner i kläm. Känns onödigt att ta upp sjukvårdens tid pga nåt så onödigt. Men jag kan lova att det var skönt för psyket att ha det kollat. Jag hade nämligen ganska mycket strul när jag gjorde illa ryggen, något som gjorde att jag var orolig för ungefär allt i flera månader innan jag fick allt ok:at.

Bilden på mig, haha. Ser helt galen ut. Takbilden var det jag såg av sjukhuset.
Tog upp telefonen och tittade via skärpen mad Jenny gjorde. Rev av ett foto.

Fick en extra omgång extra allt med smärtlindring och sådär innan jag vart hemsläppt och vi rullade hemåt i Jennys bil klockan 02. Blev ett nattsnacks i form av korvbricka på macken innan vi tog oss hem för att nanna kudde. Jag kan inte ens minnas när jag kände mig så packad som jag kände mig där på macken. Snurrig, dålig balans, svårt att fokusera och ont. Var sen helt övertygad om att jag skulle sova som en klubbad säl. Men icke, tankade snurrade i flera timmar innan jag till slut lyckades somna strax innan larmet sa åt mig att jag skulle gå upp.

02.30. Jenny bjuder på finkäk på bensinstationen. Korv å räksallad.
Morfinet gjorde dock att jag knappt kunde tugga för att jag var på snurrig.

Lämnade Colin på förskolan. Åkte till jobbet och hade ett litet möte innan jag gav upp och åkte hem. Kände mig fortfarande full, snurrig, svintrött och hade ont. Nu när jag tänker efter så förstår jag inte ens hur jag kunde vara så jävla dum att jag körde bil, och hur jag fick för mig att jag skulle orka jobba. Skyller på att huvudet inte riktigt var med.

Vidare sov jag nästan hela dagen, kvällen och fram till morgonen efter. Det var vad min ork räckte till. Och det där med att sova gör minsann susen för allt. För idag har jag jobbat, vart stel som om jag hade nackkragen kvar för visso, men pigg och glad och effektiv som aldrig förr. Tanken är att jag ska ta det lite lugnt och äta inflammationshämmande och muskelavslappnande en vecka. Sen gör vi ett nytt försök på utfallsgång, fast utan vikten ett tag tills jag fått till tekniken rätt.

BIG UP till Jenny som inte bara ville träna med mig, utan som pushade för att vi skulle ringa sjukrådgivningen, följde med till sjukhuset, höll mig sällskap, matade mig och sen hållt sig väl uppdaterad om framgångarna i mitt sjuktillstånd. Du är bäst Jenny!

Sååå.. Vad har ni haft för er dom senaste dagarna?

Taggat , , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

elva + fem =