Livet i mjukisbyxor

Jag saknar att skriva!

Alla har vi våra superkrafter. Min är att skriva. Det är när jag lägger fingrarna på tangentbordet som jag reflekterar, känner efter och tycker till. Jag skulle bäst beskriva mitt skrivande som en djupgående avslappning när en mediterar. Där jag är så avslappnad att gamla minnen och känslor bokstavligt talat far fram som blixtrar i huvudet. Det är både coolt och skrämmande. Minnen som jag antagligen annars förvarat så långt bort från vardagen att jag säkert annars aldrig skulle ha tänkt på dom igen. Eller som en superdunderfylla, där kroppen är ostyrlig och hjärnan är som inoljad i babyolja och alla minnen liksom glider runt och inte håller sig på plats och därför råkar dyka förbi och bli tänkta på fast en inte alls hade tänkt tänka på just den tanken.

Jag behöver den här sidan. Vill reflektera, skriva och vara mer jag igen. Något saknas så sjukt mycket i mitt liv och jag tror att skrivandet är en stor del av den saknaden.

Jag behöver också den här sidan till mina foton. Det är så avkopplande att fota. Det är för visso också väldigt avkopplande att göre ungefär vad som helst som är skapande. Men det här är mina bästa typer av skapande.

En blogg ska ha ett tydligt tema. Mitt tema är att ingenting är tydligt. Ganska så vettigt och bra va?

En kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

femton + 17 =