Uncategorized

Ja, jag har flyttat. Nej, vi är inte osams.

I oktober 2018 flyttade jag ut från boendet jag då delade med Mathias. Jag mådde så sanslöst dåligt och behövde vara själv. Det var svårt att sätta fingret på exakt vad som gjorde att jag mådde så dåligt. Dels var det våran relation, dels min dåvarande arbetsplats och dels att jag helt enkelt brottades med sjukt mycket stress, depression och ångest. Det jobbigaste med depression och ångest är att det inte syns på utsidan samtidigt som att det är väldigt svårt att förklara hur det känns på insidan.

Premissen för flytten var att det inte riktigt fanns några regler. Jag behövde som sagt vara själv. Behövde tystnad. Behövde tänka tankar utan att höra andra ljud eller vara nära andra människor och känna av deras sinnesstämningar. Jag var helt övertygad om att jag skulle dö om jag inte fick min ensamtid. Jag packade ner två lampor, en kastrull, en växt och några ljusstakar. Sen flyttade jag ut. Ett rum, 33kvm. Tillräckligt för tystnad.

Under den här tiden gick jag och pratade med en kurator på min vårdcentral. Jag fick fylla lite papper om mitt mående och testa mitt minne och sådär. Det var visst lite oroande att jag körde åt fel håll i rondellen, inte visste hur jag kopplade in laddaren i telefonen eller hittade hem. Förutom att jag inte kom ihåg dom mest självklara sakerna (stod och grät i hallen i två timmar för att jag inte kunde komma på hur man knyter upp skosnörena på skorna) så var jag så outtömligt trött hela tiden. Om jag tog ett för djup andetag så somnade jag. Tröttheten slog till som en blixt från den ena sekunden till den andra. Till slut vågade jag nästan inte köra bil eftersom att jag var så rädd att somna bakom ratten.

Jag blev sjukskriven. Läkaren sa att jag skulle försöka att inte hålla på med min telefon eller hålla på med andra skärmar. Det var inte så svårt, skulle för allt i världen inte ha orkat sätta på tvn eller öppna datorn. Vidare skulle jag försöka att inte sova bort hela dagarna, ställa larm på morgonen, gå upp, äta något och om jag ändå var trött så fick jag sova efter frukost och en kort promenad. Jag behövde jobba in en rutin men samtidigt göra så lite som möjligt. Att åka till en affär eller planera något var helt uteslutet. Dels hade jag aldrig orkat det, dels var det för mycket press att göra något sånt. Att ens gå en kort promenad gav mig en puls som inte var av denna värld. Närhet från någon annan än barnen var även det uteslutet, minsta lilla beröring kändes som att jag skulle kräkas. Om jag ska försöka förklara den känslan så var det som att något hade gjort ett sånt sjukt intrång i min själ och hela mitt inre var som ett öppet sår som behövde läka i lugn och ro. Närhet, ljud och intryck rev upp det där såret igen och jag var tvungen att börja om från början hela tiden.

Självklart blev barnen påverkade. Allt man gör som förälder påverkar ens barn, vare sig man vill det eller inte. Jag orkade knappt någonting. Så även om jag gav allt jag hade när barnen var med mig så kände dom såklart att jag inte var som vanligt. Då om någon gång kände jag mig värdelös som förälder. Som tur var är blev jag bättre med tiden och den där allra trasigaste mamman har vi lämnat kvar i det förflutna.

Den här skiten har satt sina spår. Sakta men säkert har jag kommit tillbaka. Men man blir aldrig helt den samma som innan. Man är mer känslig. Orolig för att falla tillbaka i det där svarta hålet som hotar att sluka en. Man är mer noga med vad som får ta upp ens tid. Jag kan åka iväg en helg med mina tjejkompisar utan minsta ångest men en enkel promenad hemma med någon känns som att jag blivit tvingad att flytta ett berg. Det är så konstigt. Jag har inte riktigt orkat nå hela vägen fram till varför det är så jobbigt med vissa helt vanliga grejer. När jag vet varför det är jobbigt så återkommer jag, tills dess får man bara acceptera och respektera att vissa saker är sjukt jobbiga för mig.

Ett bra tankesätt som jag tycker att alla ska ta till sig är följande: Alla uppelever saker olika. Något som är lätt för mig är inte självklart lätt för någon annan. Vi är olika, vi uppfattar saker olika och vi tolkar saker olika. Lyssna på varandra och ta ingen för givet!

Jag är inte klar än. Jag läker fortfarande. Vissa dagar mår jag toppen, andra dagar kan jag inte skynda fort nog hem till sängen så att jag kan sova bort resten av dagen. Skillnaden nu mot då är att jag är fungerande. Jag jobbar, har barnen, hittar på saker ibland och planerar emellanåt. Ibland tränar jag till och med utan att kvävas av min puls. Det har gått snart ett och ett halvt år och det är först nu som jag börjar förstå mina tankar. Innan har dom mest vart osammanhängande, svåra att höra, jobbiga att lyssna på eller bara låtit som oljud. Jag har verkligen inte orkat ta tag i att känna efter hur jag mår eller vad jag vill med livet. Det har fått smyga fram och varje gång någon har försökt pressa mig till känna efter, fatta beslut eller liknande så har jag ofrivilligt tagit typ femton steg bak i utvecklingen. Det här är en process som tar tid och som ingen kan stressa på. När det gäller välmående så är det svårt att sätta en deadline för när allt bara ska vara magiskt bra igen. Det kommer bli bra, jag kommer må bättre och det kommer att vara en fortsatt kamp för att hålla mig välmående resten av livet.

Jag har fått ganska många nyfikna frågor från folk som dels frågar i all välmening och andra som älskar att skvallra och gotta sig i andras mörker.
Exepmel 1: ”Vart är det där? Har du flyttat?
Det här känns som en fråga av välmening. Då kan jag lite försiktigt svara att vi inte längre bor ihop och att det var jag som flyttade. Vi är inte osams men jag pratar inte så mycket om det.
Exempel 2: ”Varför är inte Mathias med på bilderna längre?”
Well, han va det knappt ens med på bilderna innan heller. Det här är garanterat någon som hört skvaller och gottar sig i andras skit och nu söker mer info att skvallra om. Jag bemödar mig inte ens med att svara på frågan över huvud taget.

Vi är inte osams. Vi bor bara inte ihop just nu. Hur läget ser ut imorgon vet varken han eller jag eller någon annan. Jag tar dagen som den kommer. Orkar när jag orkar och inte när jag tvingas att orka. All den här egentiden som jag har haft har lärt mig att jag har ett stort behov av att vara ensam. Ibland fyller jag ensamheten med musik eller poddar. Vissa dagar måste jag ha ljud på för att jag inte orkar tänka. Andra dagar vill jag ta tag i tankarna. Då är det helt tyst. Jag plockar med mina växter, städar och tillåter mig själv att känna efter.
Varför tänker jag så här? Hur kommer det sig att det där blev som det blev? Vad hände i min barndom som påverkar mig i mitt vuxenliv? När kände jag den där känslan för första gången egentligen? Varför agerar jag som jag gör? Vad betyder alla mina konstiga drömmar? Vill dom säga mig något? Är det okej att känna som jag gör? Reflektion på mitt sätt. Som en slags meditation ungefär.

Jag vet inte ens vad jag ville säga med det här inlägget. Behövde väl skriv av mig bara. Jag har inte velat kommentera någonting om mitt mående eller min boendesituation på ett och ett halvt år. Har haft sånt sjukt behov av att skriva av mig, men samtidigt vill jag inte behöva blanda in andra i mina texter. Och det blir ju svårt att prata om vad som händer i livet samtidigt som jag utesluter det faktum att vi inte längre bor ihop. Vill inte såra någon, trampa på tår eller göra mig obekväm på andras bekostnad.

Så atteeee.. Har ni märkt att det är slut på toapapper överallt eller?

2 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 × 4 =