Livet i mjukisbyxor

(inte-)Livet utan telefon..

För ett tag sedan gjorde min telefon en oförberedd flygning från människohand till soffkant till stengolv. Då den aldrig gjort en flygning likt denna tidigare kan man snabbt räkna ut att den saknar all typ av erfarenhet för att klara en sån här avancerad och spontan flygning med stengolv som slutdestination. Visst är det modigt att våga testa nya saker, men ibland kan man behöva tänka på konsekvenserna både en och två gånger till. Det gjorde den dock inte då, lilla flygande telefonen, så denna hjälteflygning avslutades med sprucken skärm och stort behov av akutvård.

Dagarna gick. Allt fler och fler glasbitar lossnade från stackars mobiltelefonens spruckna skärm. Den högg mig med så vassa glasdjävlar i fingrarna när jag som minst anade det. Den hade också under natten utvecklat någon typ av teknisks blåmärken som visade sig i svart över skärmen. Stackars lilla skadade telefonen.

Tiden gick och telefonen och jag lärde oss att hantera och leva med dens skador. Telefonen högg med smådjävlar ibland och när det var en extra jobbig dag slutade både skärm och hemknapp att fungera. Till slut insåg jag vilken elak telefonägare jag är och tog mig iväg till mobiloperatören med den lilla stackars svartslagna och söndersprucka telefonen. Där lämnades den igår kvar i operatörens butik och i utbyte fick jag ett kvitto. Min lilla kämpe ska nu till en fabrik och träffa tjejer och killar som lagar såna som den. En eventuell risk är att hela telefonen byts ut. Om det händer så lovar jag att älska den så som jag älskar dens föregångare.

Telefonen lämnad i (förhoppningsvis) goda händer. Redan på väg ut från butiken kommer jag på mig själv med att känna i fickorna efter telefonen, i tron om att jag tappat den. Denna lite lätt pulshöjande aktivitet roade jag mig med några gånger till innan jag ens lämnat gallerian och kommit till min bil.

Sätter mig i bilen, tänker att jag ska sätta telefonen på laddning. Inser innan jag ens börjat rota i väskan att telefonen inte kommer vara där. Förstår för en kort sekund att nu kommer jag åka hem, okontaktbar. Sätter bilen i rullning, det spelas sånt på radion som jag inte uppskattar. Letar med högerhanden efter telefonen för att sätta på min musik. Men just det ja, jag kan inte sätta på mig egen musik nej..

När jag åkt en bit kommer jag på att jag måste stanna bilen så att jag kan leta efter min telefon så att jag kan ringa min kompis som jag lovat höra av mig till tidigare. Hinner stanna bilen och börja leta när jag kommer på att jag nog inte kommer kunna hålla vad jag lovat, vi får helt enkelt skicka röksignaler till varandra istället. Skrattar såklart lite åt hur dum jag är, vart utan min telefon och redan letat efter den löjligt många gånger.

”Trots att jag precis bekräftat för mig själv att jag inte har telefonen med mig så tänker jag ändå den där tanken”

Ungefär femtio meter efter där jag stannat bilen finns ett Pokéstop. Trots att jag precis bekräftat för mig själv att jag inte har telefonen med mig så tänker jag ändå den där tanken, att jag ska ta fram telefonen och snurra lite på stoppet. Som en vanegrej. Ibland när det är lugnt stannar jag och barnen här, snurrar och plockar Pokémons en stund innan vi rullar vidare.

Sparkar upp dörren hemma. Det är tyst och dålig luft, jag slänger upp altandörren och försöker slänga på en podd. Men det går inte, för jag har ingen telefon. Så då tänker jag att jag ska slå på Spotify istället. Det är såklart lika omöjligt. Så jag sätter mig bara ner. Dricker vatten och lyssnar på tystnaden. Utan några intryck. Alltså wow, vilken lättnad det var.

Men så blir det sent, det är dags att hoppa i säng och jag ska bara ställa larmet på min klockradio innan jag tvärslocknar i utmattning. Förut, när jag var tonåring och använde mig av väckarklocka på det där sättet så hade jag alltid larmet instället på att radion skulle gå igång, så jag ville testa det. Som tur var så ställde jag ett testlarm först för att se hur högt larmet skulle ringa och lite sådär.

Radiolarmet ringde inte alls. Så jag testade att ställa in det vanliga, horribla och hemska ”arg-hela-dagen-ljudet” på väckarklockan. Men till min förvåning och irritation så fungerade inte det larmet heller.

Jag trotsar sömnen som är på intågande. Letar reda på lådan med min gamla iPhone5. Trycker upp laddaren i röven på den och ber till gudarna att den ska fungera. Jag fick vänta. Och jag fick vänta ännu mer. Och jag väntade lite till. Den ville inte starta. Batterisymbolen visade sig, men sen var skärmen svart som natten.

Paniken började ändå smyga sig på. Hur ska jag komma upp till jobbet imorgon bitti? Kunde inte gärna be någon ringa och väcka mig. Kunde heller inte ringa någon och be hen komma förbi och väcka mig. Tänkte att jag kanske kunde använda datorn och skriva på messenger att min allra närmaste och bästa vän kanske kunde väcka mig på väg till jobbet, liksom bara glida förbi och dra en knackning. Men så har ju hon varken Facebook eller messenger så det blev uteslutet.

Dunderidé slår mig: Jag ställer ju larm på datorn såklart!
Inser snart att det inte går att ställa larm på datorn. Himla typiskt.

Tänker ändå att jag kanske får hålla mig vaken hela natten. Eller bara åka och sova på jobbet, då lär jag vakna i tid?!

”Eftersom att jag ibland har lätt att ta till katastroftänk så vill jag inte gärna gå och sova med mobilen inkopplad i väggen.”

Men så efter nästan 30 minuter av idésprutande kommer äntligen den gamla iPhonen igång. Jag vet inte om ni minns det här, men dom gamla telefonerna blir verkligen varma när dom laddas! Eftersom att jag ibland har lätt att ta till katastroftänk så vill jag inte gärna gå och sova med mobilen inkopplad i väggen. En snabb kalkylering säger mig att huset kommer fatta eld och brinna ner till grunden med mig lyckligt ovetandes i sängen. Och nej tack till det. Därför håller jag mig uppe lite extra så att lilla mobilen ska ha sugit i sig tillräckligt med batteri för att hålla sig igång hela natten medan jag sover. Går sedan och lägger mig.

Vaknar av att det dunsar hårt i väggen. Som en hård knackning. Sätter mig rakt i sängen och undrar vad som händer. Lyssnar efter ljud ett tag. Inga fler knackningar. Ingen som ropar mitt namn. Det kanske bara har blåst. Eller så skojknackade någon på dörren?

”Varför testade jag inte larmet på telefonen?”

Tittar i alla fall till på klockan. 07.10. Larmet borde ha ringt för tio minuter sedan. Varför testade jag inte larmet på telefonen? Hur kunde jag blint tro att den skulle fundera om inget annat gjorde det? Tyckte att gud så ironiskt, det här ska jag ringa och berätta. Inser att jag fortfarande inte är kontaktbar.

Hur som haver, nu vaknade jag i alla fall i tid. Idag behöver jag skaffa en ny väckarklocka, eller låna en annan telefon. Jag vet inte än hur jag ska gå till väga, men så här kan jag då inte ha det iaf!

En kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre × 3 =