Hamnat ”ur form”..

Känns verkligen som om att jag hamnat helt och hållet ur form. Linn frågade om någon hade lust att haka med till ett pass på gymmet idag. Jag hade egentligen tänkt dra på spinning med Marie, men det passet var fullbokat, så då hängde jag på Linns grej istället. Tabata/WOD. Med superduperhurtiga Emma i spetsen.

Ärligt talat, jag ville ge upp innan jag ens hade börjat.
Hade det inte vart för att vi teamade ihop oss två och två, och jag fick Linn som hejade på mig så hade jag nog känt efter alldeles för mycket idag. Kanske känt mig ännu mer döende än jag egentligen kanske var. Och även om jag kände mig död innan så var det sannerligen ingenting mot hur död jag kände mig under passet. Och för att inte tala om efteråt. Det var tur att Linn körde för annars hade jag fått ta en taxi hem.

Väl hemma landade jag på vardagsrumsmattan. Hade andan i halsen i över en timme efter passet. SÅ UR FORM! Inte okej. Jag måste ta tag i mig själv igen. Det känns så sjukt besvikigt att falla ur. Jag vill vara bäst, orka mest och allt det där. Kräken stod mig upp i halsen från passets början och höll i sig i två timmar. Är det verkligen normalt? Min puls exploderar så fort jag sätter igång och hoppar, sen är det KÖRT!