Fredag (+ mys)

På morgonkvisten var takfixargubbarna här för att tömma våra hängrännor. Vi har en enda tall intill tomten men den jobbar som om den vore tio stycken. Nu när det pendlat mellan varmt och kallt ett tag samt blåst rätt mycket är hela gräsmattan vit av allt barr, kan därför tänka mig att det låg en del i takrännorna med.

En sak jag verkligen tänkt på är det här med att vänta på besök/leverans av någon som en inte riktigt vet när hen kommer, och under tiden en väntar så hinner en bli toalettbesöksnödig. Vissa kanske bara besöker toa då som ingenting och tänker att vederbörande får vänta utanför om hen råkar komma precis då. Sån är inte jag. Jag kan måste prompt hålla korvarna inne tills besöket i fråga dykt upp, gjort sin grej och sen dragit igen.
Idag visste jag att takgubbarna skulle komma vid 9-tiden, så marginalerna var helt okej, men tänk er när jag väntade på leverans från Ikea i två veckor och under hela dagarna fick jag för mig att jag var tvungen att hålla mig så att dom inte skulle komma precis när jag var på toaletten och liksom hinna ge upp och åka innan jag var klar. Är det bara jag som har såna här tvångstankar?

Kul extra kuriosa är att jag alltid ringer min mamma när hon sitter på toaletten, det är som att jag känner det på mig, precis som mina barn verkar få panik av blotta tanken på att mamma ska sitta ensam på toaletten utan sällskap.

Anywho, efter att takgubbarna var klara rejsade jag med Linda och twinsen till Upplands Väsby och drog in på närmaste optiker (inte helt sant, jag gick förbi den första för att leta efter en billigare, jag är ekonomisk, kan vi säga). Dom hade ledig tid för synundersökning på stört och snart satt jag där och konstaterade att jag inte såg ett skit i mina glasögon att det stämmer mycket väl när jag gissat att jag är en trafikfara när det är mörkt ute.

När jag kommer ut ur undersökningsrummet har tvillingarna fått småbarnsrabies och deras stackars mamma står kallsvettig och vaggar vagnen i hundranittio. ”Vi måste dra NU!”. Jag var så pass oförskämd att jag testade ut några glasögon innan vi åkte, medan Linda stod utanför och såg mer och mer frustrerad ut för varje sekund som gick. Minionerna brukar vara världens bästa shoppingbarn, tydligen, men idag gjorde dom revolt! På mindre än fem minuter hade jag testat och bestämt mig för fyra par glasögon, betalat och kastat mig ut ur butiken. Sen åkte vi hem. Underbart är kort!

Handen på hjärtat, minns bara ett par av glasögonen. Dom andra kommer att bli en överraskning. Hur är det ens möjligt att kunna bestämma sig för ett enda par som en ska ha på sig vareviga dag? Varje dag ser jag olika ut, har olika klädstilar, olika färger, olika sminkningar, håret är annorlunda osv. Så jag tänkte att jag skulle vara ombytlig och rolig, så det blev fyra olika stilar. Ingen minns en fegis och allt sånt där.

Linda dumpade av mig hemma och strax därpå dök Lizette upp. Hon bjöd på hemmastampat potatismos och torsk med extra fin sås på tub. Smaklökarna dansade! Bjuder på en kort film som egentligen var lång men Snapchat stal resten av potatismosfilmen. Jag skulle trycka på spara men då stängde appen ner sig och endast den här lilla fjutten blev sparad.

Den färdiga tallriken såg ut såhär:

Jag inser att bilden inte gör fiskstackarn någon som helst rättvisa. Det var smarr iaf. Jag gör nästan aldrig fisk. Mest för att jag tycker att det är svårt, vi åt inte mycket fisk som barn så det är något jag helt och hållet fått lära mig själv. Standarden hemma hos oss om det är fisk är fiskgratäng eller en laxbit med cremefraishe-pesto-blandning på toppen och skjuts in i ugnen. Gärna med valnötter på. Bellas påhitt, mycket uppskattat tips! Ett tag åt vi pestolax stup i kvarten eftersom att gubben från Fiskbilen plingade på en dag och lurade på oss en hel låda med lax. Dyrt som fan. Numera öppnar vi förresten aldrig dörren när det är främlingar utanför med risk för att det står en försäljare där.

På kvällen gjorde vi kycklinggryta och världens godaste chokladbollar, tog en promenad till kiosken och avslutade med att svulla tillsammans. På fredagar byter Haley mamma/pappa-vecka och just idag var det vår tur att välkomna henne hem. Gladast av alla var nog Colin som dom närmaste dagarna kommer att vara som ett plåster på sin storasyster. När veckan börjar lida mot sitt slut är dom så trötta på varandra att dom nästan längtar efter en veckas egentid. Det kallar jag balans i livet!

Taggat , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två × 1 =