Föreställ er följande: Tripplecheesetoast!

Det är när en sockerpundare av rang (som jag själv) börjar få in vanan att häva i sig ett ägg istället för en chokladkaka när suget faller på som en kan börja tänkta ”nyktert”. Därför följer här ett seriöst inlägg om mat och vikten av att förstå att ätstörningar kan ha alla möjliga olika utseenden.

Om jag har gått en hel dag utan att ha ätit godis ger jag mig själv en stor stolt klapp på axeln, skryter om det för dom stackarna som råkar vara på plats och tvingas höra samt gör en glad notis i min kalender: kors i taket, inget godis idag! För mig är det världens deal att jag håller mig borta från sötsaker. Nu har jag hållt mig bättre än vad vanligt förekommande är. Flera veckor i sträck! Visst, ätit en smörgås en gång, smusslade med mig ett digestivekex ut ur köket idag och kom på mig själv med att gapa glatt när Colin försökte mata mig med en bil från sin godispåse igår. För mig är det ingenting. Det är så yttepyttelite att det inte ens räknas. Jag är skitnöjd!

Jag får ofta höra att det är ju bara att låta bli att äta godis. Ofta är för övrigt en underdrift då gissningsvis 99,3 procent av dom som råkar höra mig skryta om mitt minskade godisintag svarar ungefär exakt samma sak: ”låt bara bli att äta!”. Men ack så fel dom har, om det ändå vore så enkelt.

”Har det passerat mer än tre timmar sedan sist jag åt: lägg benen på ryggen och ta skydd bakom närmsta korvmoj!”

När jag blir hungrig blir jag ett monster. Alltså inte lite tjurig och grinig sådär som folk kan bli. Inte ens sådär arg och otrevlig som dom där allra värsta blir när blodsockret sjunker i botten, åh nej! Nä, ni förstår, att jag på mina 31år inte en endaste gång lyckats träffa någon som har varit, eller någon som känner någon som har varit så manopanikmonsterotrevlig som jag blir när det gått för långt mellan måltiderna. Har det passerat mer än tre timmar sedan sist jag åt: lägg benen på ryggen och ta skydd bakom närmsta korvmoj! Jag kommer att äta allt i min väg, och hjärnan vill ha kalorier. MÅNGA! Och snabbt ska det gå!

Inte nog med att jag blir otrevlig, jag kan inte kontrollera det ordentligt. Jag har för visso blivit bättre på det med åren, men är långt ifrån jättebra på att dölja min inre Gremlin. Nu har jag oftast något i väskan att dämpa min panikhunger med, ställer larm på telefonen så jag inte glömmer bort att äta samt jobbar aktivt med att försöka äta smartare, vettigare mat som ska hjälpa till att hålla mig mätt längre och få blodsockret stabilare.

”En äcklig och svåräten matlåda tar tre minuter att äta, på sin höjd. Dom som är goda går mycket snabbare. Och ska vi prata choklad.. Jösses, en 200g apelsinchoklad klämmer jag i en inandning.”

Hur äter ni er lunchlåda? Eller hur äter ni en påse godis?
Jag värmer min matlåda, river fram en gaffel och ställer mig vid datorn. Innan första tuggan är avklarad har jag fyllt på med en ny. En äcklig och svåräten matlåda tar tre minuter att äta, på sin höjd. Dom som är goda går mycket snabbare. Och ska vi prata choklad.. Jösses, en 200g apelsinchoklad klämmer jag i en inandning. Jag äter jättefort. Gissningsvis 9 av 10 gånger jag äter nåt mår jag som en överkörd pytonorm efteråt, för gissa hur glad magen blir av att gå från tom till smockfull på en blinkning.. Rätt gissat: inte så glad. Och det är inte så att jag TÄNKER mig för. Nej nej, om jag är hungrig kopplas allt logiskt smart tänkande bort och jag äter som om jag höll på att svälta ihjäl. Och jag äter allt i min väg. Det är inte förrän magen hinner uppfatta att något okänt har landat där nere som min hjärna börjar nyktra till och jag slutar vräka i mig det jag kommit över.

Jag har alltså en lite halvjogbbig relation till allt som innehåller socker. Jag skulle tveklöst kunna leva på mackor, choklad och ost. Vi har för övrigt två nya ostar i kylskåpet, när jag öppnar kylskåpet och ser dom ökar faktiskt min puls PÅ RIKTIGT! Det är som att endorfinerna gör svanhopp i bröstet av prästosten som ligger där oöppnad och väntar på att jag ska sätta tänderna i den.

Visst är det sjukt? Min hjärta är socker(för)störd!
Och ska vi vara helt ärliga med handen på hjärtat och allt det där så har en problem med maten på samma sätt som jag, då är ju nåt fel. Då har en ju någon typ av störning. Min störning ligger i att jag blir helt störd när jag är utan mat, och att jag tänker på mat helt stört mycket, ungefär hela tiden faktiskt.

Jag vill alltså inte uppmuntra någon vikthets. Aldrig någonsin. Men just nu är det drömbilden av dom synliga magrutorna och pumpiga discomusklerna som är det enda som håller mig från att klampa ner till kiosken, kicksparka in dörren och roffa åt mig allt som går i lördagsgodisets tecken.

  

Såå.. Vad är eran relation till socker?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

elva + 5 =