• Familytime,  Uncategorized

    Bakfull på två glas Cola Zero

    Att vakna upp en lördagsmorgon och ha barnen på plats är som att vakna upp på morgonen efter att man haft en hemmafest. Minus lukten av halvdunstad alkohol.

    Det står halvfulla glas lite här och var. En flaska ligger tom bredvid. En kladdig sörja pryder diskbänken. Kläder är slängda på golvet, i sängen, på skrivbordet och på hallmattan. Det ligger skräp på och under bordet. Smulor på samma sätt. En halväten clementin ligger ensam kvar i soffan. (Lek)saker överallt.

    Någon har borstat tänderna med hela handfatet i badrummet. Tandkrämsprickar pryder kaklet runt om. En fuktig handduk ligger i en hög nedanför toaletten. En bajskorv flyter omkring i toaletten, två rutor toapapper ligger på golvet. Två tomma toarullar har blivit en kikare.

    Det här mamman släckte alla lampor innan sänggående, men annars hade discolampan snurrat runt och färgat taket fortfarande.
    Varför känner jag mig bakfull efter två glas Cola Zero?

    Diskberget som var utplånat igår morse står sprängfylld på bänken. Kan någon snälla förklara för mig hur det gick till? Enligt mina beräkningar borde tre personer möjligen inte kunna förbruka så sanslöst mycket disk på så väldigt kort tid.

    Vi var i affären igår. Skulle köpa frukost och middag. En handling som ensam hade gått på ungefär 200 kronor landade på 550 kronor. Varför kan man undra?
    Barn!
    Det var inte en sorts kakor till morgondagens fika i skogen, utan två eftersom att vi inte kunde komma överens. Colin valde Singoalla, Haley ville ha Oreo. Slår ändå vad om att dom kommer slåss om som kakorna som Haley valde och sen sitter jag där och goffar det andra paketet eftersom att ingen vill ha kakorna med sylt. Jag som konstant försöker påminna mig själv om att jag inte ska äta saker med massa socker för att min mage brakar ihop, men ändå inte kan stå emot när tillfälle ges att sätta tänderna i något gott.
    Självinsikt? Hög!
    Inpulskontroll? Låg!
    Vidare skulle det köpas snabbkaffe till nåt projekt som Haley sett på internet och ja.. Sådär fortsätter det tills vi landat i att varukorgen är full av saker vi inte alls skulle ha. Vad är värre för plånboken än att gå och handla hungrig? Att handla med barn.

  • Uncategorized

    Ja, jag har flyttat. Nej, vi är inte osams.

    I oktober 2018 flyttade jag ut från boendet jag då delade med Mathias. Jag mådde så sanslöst dåligt och behövde vara själv. Det var svårt att sätta fingret på exakt vad som gjorde att jag mådde så dåligt. Dels var det våran relation, dels min dåvarande arbetsplats och dels att jag helt enkelt brottades med sjukt mycket stress, depression och ångest. Det jobbigaste med depression och ångest är att det inte syns på utsidan samtidigt som att det är väldigt svårt att förklara hur det känns på insidan.

    Premissen för flytten var att det inte riktigt fanns några regler. Jag behövde som sagt vara själv. Behövde tystnad. Behövde tänka tankar utan att höra andra ljud eller vara nära andra människor och känna av deras sinnesstämningar. Jag var helt övertygad om att jag skulle dö om jag inte fick min ensamtid. Jag packade ner två lampor, en kastrull, en växt och några ljusstakar. Sen flyttade jag ut. Ett rum, 33kvm. Tillräckligt för tystnad.

    Under den här tiden gick jag och pratade med en kurator på min vårdcentral. Jag fick fylla lite papper om mitt mående och testa mitt minne och sådär. Det var visst lite oroande att jag körde åt fel håll i rondellen, inte visste hur jag kopplade in laddaren i telefonen eller hittade hem. Förutom att jag inte kom ihåg dom mest självklara sakerna (stod och grät i hallen i två timmar för att jag inte kunde komma på hur man knyter upp skosnörena på skorna) så var jag så outtömligt trött hela tiden. Om jag tog ett för djup andetag så somnade jag. Tröttheten slog till som en blixt från den ena sekunden till den andra. Till slut vågade jag nästan inte köra bil eftersom att jag var så rädd att somna bakom ratten.

    Jag blev sjukskriven. Läkaren sa att jag skulle försöka att inte hålla på med min telefon eller hålla på med andra skärmar. Det var inte så svårt, skulle för allt i världen inte ha orkat sätta på tvn eller öppna datorn. Vidare skulle jag försöka att inte sova bort hela dagarna, ställa larm på morgonen, gå upp, äta något och om jag ändå var trött så fick jag sova efter frukost och en kort promenad. Jag behövde jobba in en rutin men samtidigt göra så lite som möjligt. Att åka till en affär eller planera något var helt uteslutet. Dels hade jag aldrig orkat det, dels var det för mycket press att göra något sånt. Att ens gå en kort promenad gav mig en puls som inte var av denna värld. Närhet från någon annan än barnen var även det uteslutet, minsta lilla beröring kändes som att jag skulle kräkas. Om jag ska försöka förklara den känslan så var det som att något hade gjort ett sånt sjukt intrång i min själ och hela mitt inre var som ett öppet sår som behövde läka i lugn och ro. Närhet, ljud och intryck rev upp det där såret igen och jag var tvungen att börja om från början hela tiden.

    Självklart blev barnen påverkade. Allt man gör som förälder påverkar ens barn, vare sig man vill det eller inte. Jag orkade knappt någonting. Så även om jag gav allt jag hade när barnen var med mig så kände dom såklart att jag inte var som vanligt. Då om någon gång kände jag mig värdelös som förälder. Som tur var är blev jag bättre med tiden och den där allra trasigaste mamman har vi lämnat kvar i det förflutna.

    Den här skiten har satt sina spår. Sakta men säkert har jag kommit tillbaka. Men man blir aldrig helt den samma som innan. Man är mer känslig. Orolig för att falla tillbaka i det där svarta hålet som hotar att sluka en. Man är mer noga med vad som får ta upp ens tid. Jag kan åka iväg en helg med mina tjejkompisar utan minsta ångest men en enkel promenad hemma med någon känns som att jag blivit tvingad att flytta ett berg. Det är så konstigt. Jag har inte riktigt orkat nå hela vägen fram till varför det är så jobbigt med vissa helt vanliga grejer. När jag vet varför det är jobbigt så återkommer jag, tills dess får man bara acceptera och respektera att vissa saker är sjukt jobbiga för mig.

    Ett bra tankesätt som jag tycker att alla ska ta till sig är följande: Alla uppelever saker olika. Något som är lätt för mig är inte självklart lätt för någon annan. Vi är olika, vi uppfattar saker olika och vi tolkar saker olika. Lyssna på varandra och ta ingen för givet!

    Jag är inte klar än. Jag läker fortfarande. Vissa dagar mår jag toppen, andra dagar kan jag inte skynda fort nog hem till sängen så att jag kan sova bort resten av dagen. Skillnaden nu mot då är att jag är fungerande. Jag jobbar, har barnen, hittar på saker ibland och planerar emellanåt. Ibland tränar jag till och med utan att kvävas av min puls. Det har gått snart ett och ett halvt år och det är först nu som jag börjar förstå mina tankar. Innan har dom mest vart osammanhängande, svåra att höra, jobbiga att lyssna på eller bara låtit som oljud. Jag har verkligen inte orkat ta tag i att känna efter hur jag mår eller vad jag vill med livet. Det har fått smyga fram och varje gång någon har försökt pressa mig till känna efter, fatta beslut eller liknande så har jag ofrivilligt tagit typ femton steg bak i utvecklingen. Det här är en process som tar tid och som ingen kan stressa på. När det gäller välmående så är det svårt att sätta en deadline för när allt bara ska vara magiskt bra igen. Det kommer bli bra, jag kommer må bättre och det kommer att vara en fortsatt kamp för att hålla mig välmående resten av livet.

    Jag har fått ganska många nyfikna frågor från folk som dels frågar i all välmening och andra som älskar att skvallra och gotta sig i andras mörker.
    Exepmel 1: ”Vart är det där? Har du flyttat?
    Det här känns som en fråga av välmening. Då kan jag lite försiktigt svara att vi inte längre bor ihop och att det var jag som flyttade. Vi är inte osams men jag pratar inte så mycket om det.
    Exempel 2: ”Varför är inte Mathias med på bilderna längre?”
    Well, han va det knappt ens med på bilderna innan heller. Det här är garanterat någon som hört skvaller och gottar sig i andras skit och nu söker mer info att skvallra om. Jag bemödar mig inte ens med att svara på frågan över huvud taget.

    Vi är inte osams. Vi bor bara inte ihop just nu. Hur läget ser ut imorgon vet varken han eller jag eller någon annan. Jag tar dagen som den kommer. Orkar när jag orkar och inte när jag tvingas att orka. All den här egentiden som jag har haft har lärt mig att jag har ett stort behov av att vara ensam. Ibland fyller jag ensamheten med musik eller poddar. Vissa dagar måste jag ha ljud på för att jag inte orkar tänka. Andra dagar vill jag ta tag i tankarna. Då är det helt tyst. Jag plockar med mina växter, städar och tillåter mig själv att känna efter.
    Varför tänker jag så här? Hur kommer det sig att det där blev som det blev? Vad hände i min barndom som påverkar mig i mitt vuxenliv? När kände jag den där känslan för första gången egentligen? Varför agerar jag som jag gör? Vad betyder alla mina konstiga drömmar? Vill dom säga mig något? Är det okej att känna som jag gör? Reflektion på mitt sätt. Som en slags meditation ungefär.

    Jag vet inte ens vad jag ville säga med det här inlägget. Behövde väl skriv av mig bara. Jag har inte velat kommentera någonting om mitt mående eller min boendesituation på ett och ett halvt år. Har haft sånt sjukt behov av att skriva av mig, men samtidigt vill jag inte behöva blanda in andra i mina texter. Och det blir ju svårt att prata om vad som händer i livet samtidigt som jag utesluter det faktum att vi inte längre bor ihop. Vill inte såra någon, trampa på tår eller göra mig obekväm på andras bekostnad.

    Så atteeee.. Har ni märkt att det är slut på toapapper överallt eller?

  • Uncategorized

    Försöker fixa film på Youtube

    Sist jag skrev här var jag lätt förtvivlad över att min datorn tycker att den är full kastrull. Jag har försökt rensa lite i omgångar men inte tyckt att jag kunnat hitta boven. Tog bort alla bilder och filmer men ändå var det fullt av bilder och filmer. Kan inte fatta vart grejerna gömmer sig. Har gått från ett ungdomligt tekniskt geni till lite äldre stenålderspucko. Det suger ju. Hur som helst råkade jag öppna iMovie och hittade där ett filmklipp på närmare en timme som jag filmade när vi gjorde ett triathlon 2017. Jag har letat efter det där klippet och trodde att det hade gått förlorat. Har vart in och klippt saker i iMovie flera gånger men aldrig sett triathlon-materialet innan. Helt sjukt, fattar inte vart det har gömt sig. Men är i alla fall väldigt glad att det sök upp. Lite lätt gissar jag att just den filmen är en stor utrymmestjuv på hårddisken.

    Har gått från ett ungdomligt tekniskt geni till lite äldre stenålderspucko.

    Så nu har jag klippt lite i filmen, lagt till lite text, spolat lite här och grejat lite där och nu återstår cirkus 6-7 minuter film som jag försöker ladda upp på min Youtube men då failar det där istället. Försökt ladda upp den flera gånger och den laddar halva och sen tar det stopp. Har inte på högsta upplösningen eller så men den vill ändå inte. Åter igen, tips från proffs mottages tacksamt! Jag har trådlöst nätverk. Alltså en sån där dongel med typ 100 gig surf i månaden. Kan det vara där skon klämmer? Att den är för trött? Eller brukar det ta en halv livstid att ladda upp filmer på youtube? Har jag bara laddat upp en film förut och det var del 1 i min triathlonutmaning och den filmen laddade jag upp redan 2017. Så jag har noll koll och är rookie på det här med uppladdning.

    En liten spaning ändå. Även fast jag är totalt nybörjare och ganska sämst så är det sinnessjukt kul med film och klippa och greja. Har det senaste dygnet hittat på ungefär femtioelva manus i mitt huvud och fnissar redan nu åt saker som jag skulle vilja filma som skulle vara roliga. Så fort det kommer till skapande så mår jag toppen.

    Vad ville jag säga? Typ bara hej och hjälp mig. Vad gör jag för fel? Varför vill inte tekniken med mig? Är det åldersgräns och jag har passerat den eller vad?

    Sök på ”Kela Rosén” på youtube och prenumerera på min ”kanal” vetja. Jag har två prenumeranter. Min dotter och hennes kompis. Känns ju grymt ändå med tanke på att jag bara har en enda film på ”kontot?” (vad säger man?) och den är två år gammal.

    Ha en bra dag!

  • Uncategorized

    Snö och sol

    På riktigt, vilken oslagbar kombo. Snö OCH sol! Fick sån sjuk feeling. Vill gå svinlång promenad och lyssna på tystnaden och bara vara. Skulle vara guld. Dock jobbar jag idag. 14-22. Vilket betyder att jag behöver vara på jobbet om senast en timme. Därav ingen svinlång promenad för mig icke. Ska ta mig ut i alla fall. Slänga med kameran i högsta hugg och fånga lite solsken på bild. Man vet ju aldrig när man behöver påminnas om hur solen ser ut igen.

    Och hallå eller, betalat alla räkningar, städat hemmet och kammat frillan. Akta er allihopa för snart tar jag över världen osv. Det här plus solen, OSLAGBART!

    Ha en fin dag!

  • Uncategorized

    RUBRIK

    Här kan man skriva en text, och om skiten fungerar äntligen så kan man också publicera inlägget.

    Vad gillar ni förresten bäst av Youtube och Instagram? Eller är det lika mycket kärlek till båda? Varför gillar vissa stillbilder mer än rörlig bild?

    Ge. Tillbaka. Min. Blogg!

  • Uncategorized

    Fortfarande mobilfritt

    Kom i tid till jobbet, trots att larmet på telefonen inte ringde och jag vaknade av mig själv. Svängde förbi mina kompisar på Malmbergs i Märsta och smaskade i mig två korv med bröd till frukost. Dom hade tydligen någon vårfest och hela butiken luktade grillkorv. Lattjo tyckte jag, inte så lattjo tyckte dom.

    Kommer till jobbet. Tänker att jag ska sätta på min musik. Men ack, så var det ju, ingen telefon = ingen musik. Gå in i frysen och jobbar lite, kommer ut och letar efter min telefon. Tänkte bara kolla om någon ville mig något, sådär som man gör. Kollar notiserna lite snabbt. Men det blev inget av det idag.

    ”Jag vill bara njuta av min mobilfria tid!”

    Häller upp lite kaffe, sätter vid datorn. Letar efter telefonen igen. Ingen telefon. Ska sätta på musik. Fortfarande ingen telefon. Och så där höll det på hela arbetspasset. Det är helt sjukt vad handikappad man blir utan telefon. Ooh så sjukt vad bero0ende en är av den utan att tänka på det.

    Men det är också helt sjukt vad skönt det är att inte vara kontaktbar på andras premisser. Jag vill bara njuta av min mobilfria tid!

    Dock har jag ändå stött på problem. Som tidigare nämnt så fungerar inte min klockradio. Eller rättare sagt: själva larmet fungerar inte. Det var då jag ställde larm på min gamla telefon, eftersom jag blåögt nog trodde att den bara skulle fungera. Vilket den inte gjorde. Telefonens larm är dött. Och allt annat med. Det är lite ”lampan är tänd men ingen är hemma”-feeling över den. Och inte så lite heller för den delen.

    Så ikväll lånade jag en telefon av en kompis. Fabrikationsnollad och sådär skulle den vara. Fick ligga länge på laddning innan jag tog tag i att börja mecka med den. Stoppade förväntansfullt i simkortet och knappade igång skärmen. Men där tog det stopp. Jag har nog missuppfattat nollad-grejen för den här telefonen hade kod för att komma in i innan man kan slå in pinkoden. Det här betyder alltså att jag fortfarande är på ruta ett.

    Ingen väckarklocka trots fyra stabila försök:
    Väckarklockan
    Min gamla iPhone 5
    Min dator
    Min kompis gamla iPhone 6

    Imorgon tar jag nya tag och ger det ett nytt försök. Jag skulle gärna vilja kunna nås via telefonsamtal iaf. Det är flera om hojtat till att dom har telefoner som ligger och jag är allt annat än kräsen. Men som sagt, det får bli morgondagens huvudvärk. Nu vill jag sova. Jag bara räknar med att jag vaknar i ottan imorgon så som jag gjort alla andra dagar. Skulle vara hysteriskt irriterande om jag missade jobbet. Heeeh..

  • Uncategorized

    För- och nackdelar med att träna med PT. (The poor ass-version)

    Fördelen med att ha ett träningspass med personlig tränare:
    (hon heter Emma förresten, personliga tränaren)
    – Emma bestämmer det som ska tränas, så att hjärnsläppsmorsan slipper tänka och komma på passande övningar själv. 
    – Det är skönt att ha någon där som assisterar, eftersom att jag är lite rädd att jag ska tappa stången med vikterna på huvudet och bryta nacken. Jag har ingen som helst statistik över hur sannolikt det är att en tappar stången så att en bryter nacken, statistiken är säkert ganska låg, men jag vill minimera eventuella risker. Den som känner mig vet att ingenting är omöjligt.. (Jag ramlade liksom i trappen hemma och bröt ryggen, otur är mitt mellannamn).
    – När jag tränar själv tar jag i så jag tror att jag ska kräkas. När jag tränar med Emma tar jag i så att jag faktiskt kräks.
    – När jag tränar själv lägger jag på så att det blir tungt. När jag tränar med Emma så slänger hon på mer än jag tror är möjligt. Det är bra att ha någon som uppmuntrar en att utvecklas!

    Jag hade barnen med mig eftersom att vi hade semester, vilket inte var några problem. Jag byggde upp en hinderbana i ett av rummen avsedda för gruppass, ett rum som dessutom har glaspartier ut mot där vi skulle träna. Båda barnen tycker att det är jättekul att följa med till gymmet (tack gode gud) men orkade inte hoppa runt på hinderbana i en hel timme. Som tur var är finns det en mysig liten barnhörna med leksaker och film som roade barnen sista kvarten. 

    Denna veckan hade jag som önskemål att träna ben och rumpa. Fokus på styrketräning. Det andra, att springa och hoppa för att bättra på flåset, kan jag göra själv. Typ.
    Vilket som blev det diverse benövningar med långt mycket mer vikter än jag trodde att jag klarade av. När det var så tungt att jag inte trodde jag skulle orka mer slängde Emma på 10kg till. Det visade sig att jag orkade det också, men det blev ordentligt darrigt i benen.

    Nackdelar med att träna med personlig tränare:
    – Det finns en risk att du tar i för kung och fosterland och lite till, vilket senare kommer att resultera i träningsvärk. Extrem träningsvärk, för att vara exakt. Har du tur så har du semester och kan själv välja dina aktiviteter dom kommande dagarna. Har du otur måste du sjukanmäla dig från jobbet eftersom att du inte kan gå på dina egna ben.

    Onsdag. Tränade på förmiddagen.
    Torsdag. Kom knappt ur sängen och fick åla på mage ner för trappen på. Grät nästan när jag skulle sätta mig på toaletten och liknande. Det eskalerade under dagen.
    Fredag. Behövde överdrivna mängder liniment för att ens kunna försöka gå på toaletten, grät när jag väl inte kunde hålla mig längre. Fick där emot användning för mina handikapp-skills som jag utvecklade när jag pajade ryggen.
    Lördag. Trodde blåögt att jag skulle må bra i benen. Ack så fel jag hade, stapplade fortfarande fram och kunde först nu sitta ner utan tårar. Skulle säga att det äntligen kändes som ”vanlig” träningsvärk.
    Det är ju kul att vara stark och sådär men inte så effektivt eftersom att jag uppenbarligen inte var allt för aktiv resten av veckan.
    Här har vi svettmorsan.
    Utan filter, smink och innan dusch.
    Ungefär här stod jag och flexade rumpan.
    Det är världens kanske bästa gym. Vill nån haka?

    Idag söndag vågade jag mig iväg till gymmet igen.
    Hade bokat in att gå på Jennys Step Up-pass. Det ser så sjukt kul ut! Det är också så sjukt kul!
    Men vet ni? Det är så sjukt svårt! Jag kan för mitt liv inte förstå vart jag har gjort av min koordinationsförmåga. Den är nästan obefintlig. Det är som att min hjärna inte kan koppla ihop att följa ett mönster samtidigt som både armar och ben ska röra på sig. Det som händer är.. Kortslutning!

    Jag fattade inte ens hur jag skulle göra när vi skulle värma upp!
    Jag hade för visso inte glasögonen på mig heller, och min pappa är inte glasmästare så jag kunde inte se igenom en tjej som stod framför mig och blockade instruktören. Istället bubblade det upp någon typ av panik inom mig så jag tog bara min vattenflaska och gick där ifrån. Kände mig som jordens sopigaste. Sprang upp till löpbandet och sprang tre kilometer med tårarna sprutandes. Så himla besviken på mig själv som gick där ifrån och inte kan och ger upp. Jag avskyr att ge upp samtidigt som jag avskyr att vara dålig. Det som var bra ändå var att jag ändå sprang den där lilla sträckan och sen lyckades knåpa ihop ett magpass utan hjälp. 

    Tur för mig är att Jenny inte bara är instruktör för dom här passen, hon är dessutom en superbra kompis. I veckan har hon lovat att köra ett extra pass. Då ska jag vara med och öva. Nån gång kommer väl koordinationen tillbaka, hoppas jag. Öva! Öva! ÖVA!

    Här är en bild från i måndags kväll.
    Jenny och jag flexade armarna och lekte apor!


  • Uncategorized

    Chekar av delmål!

    Jag hade som mål att klara 30 armhävningar
    (i ett svep) till midsommar. 
    Besvikelse deluxe, jag klarade inte av att göra dom i ett svep. Men jag klarade av att göra långt många fler under ett träningspass. Så jag ger mig själv en lite lätt klapp på axeln i alla fall.

    Jag hade bestämt mig för att genomföra minst
    ett triathlon i år. 
    Det såg dock länge ut som att jag skulle få följa med och endast agera pepp då ekonomin sket ihop sig helt och hållet. I sista stund hoppade en person av, och jag fick hennes biljett/startnummer. Bitterljuvt att någon hoppar av men att jag själv fick chansen att köra. Så jag laddade om, ställde in mig på att genomföra och nu är det över och förbi. Jag hade lite hinder under dagen och loppets gång, vilket till slut gjorde att jag inte direkt kom först. Men med en tid på 1:51:05 är jag ändå nöjd över att jag genomfört det hela.

    Mina egna(mer personliga) mål var att bli mer bekväm på gymmet, våga ta plats och att kunna gå dit och veta vad jag ska göra så att jag inte fastnade med samma fem övningar för all framtid.
    Jag skulle säga att jag delvis är där. Jag vågar absolut ta för mig och bryr mig inte längre lika mycket om vem som tittar, men det låser sig fortfarande i huvudet ibland och därför måste jag bestämma mig redan innan vad jag ska träna och hur. Det är för visso en taktik som funkar, så jag skulle nästan säga att jag är i hamn med mina mål.

    *

    Jag har lite snabbt klippt ihop en film som illustrerar mina sista 30 minuter innan start på Triathlon i Västervik 2017. Filmen hittar ni här:

  • Uncategorized

    Vinet som inte ville leva..

    Det där vinet som jag hällde upp för att avnjuta i ensamhet tillsammans med varm mat och dator.. Jo, det blev ju inget vindrickande av här i tisdags eftersom att en massa andra saker dök upp. Istället ställde jag in glaset i kylen och tänkte att det kan stå där så tar jag det imorgon. 

    Men det blev inget vindrickande senare heller. Istället valde glaset att kasta sig ut ur kylskåpet på onsdagsförmiddagen. Jag har inte tidigare vetat om att vin kan ha känslor och liksom vara trött på livet, men nu vet jag det. Det kastade sig mot mig i samma sekund som jag öppnade dörren till kylskåpet. Jag slängde mig bakåt medan glaset dök ner i golvplattorna. En dov duns hördes samtidigt som halva köket blev rött.

    Jag skulle hämta matlådor i kylen, men fick skynda på att torka rödvin och samla glasskärvor istället. Vinet färgar av sig i hundranittio, så det var bara fram med putsspray och öka takten som gällde. Glasskärvorna har ju en tendens att hamna långt bort och sprida ut sig hej vilt över rummet. Så även denna gång. Mitt i kladdkaoset kommer Mathias hem och ska äta lunch med en kollega. Han assisterar snabbt med att dammsuga glasskärvor medan jag förbrilt gnuggar golvplattor och prickig vägg. 

    Efter torkning, pussar och dubbelchek att allt var med (glömde ändå saker) så var vi sedan äntligen iväg i bilen till barnens mormor och lilla stugan. Något försenade enligt min tidsplan, men vi kom iväg i alla fall.
    Jag skulle säga att den här bilden inte ger vinstänket någon rättvisa.
    Verkligheten var bra mycket rödare, stänkigare och vassare.

  • Uncategorized

    Semester själv med båda barnen.. Klara, färdiga.. GÅ!

    Två veckor själv med barnen inledda. Vi började måndagen med att leka och äta lunch hos våra kompisar. Vi hade väl tänkt dröja oss kvar en stund till, men jag lyckades få en arbetsintervju på eftermiddagen som jag blev tvungen att kila iväg på. Grannen passade mini och stora var hos en kompis. 

    Igår hängde vi ute med mina småbrorsor och min bonusmamma Anna ute i deras sommarstuga. Ätit lunch, fikat, kastat vattenballonger och spacklat lite vägg. Jag är en dålig gäst så sätt att jag har svårt för att bara sitta still och snacka. Jag vill göra saker, vara kreativ och produktiv. Jag hjälper hellre till och målar staket eller travar en vedhög än att bara sitta och stirra på varandra rakt fram. Hett tips är att bjuda mig på bullfika och takpanneläggning, jag skulle inte banga!

    När vi kom hem hade mannen i huset hunnit hem, lagat mat och sedan stuckit igen. Smidigt som tusan med färdig mat när en kommer hem. Jag hällde upp ett glas rött, ställde fram datorn och kalendern och anteckningsblocket och tänkte att nu ska jag få saker gjort. Men vad händer? Det plingar på dörren, ungarna far ut utan skor, rotar fram sparkcyklar och hjälmar och så var det bara att ge upp drömmen om den där lugna stunden en tisdagskväll med varm mat och dator SAMTIDIGT!
    Köttfärssås med pasta. Det måste väl ändå det vara bland
    det bästa som finns i matväg? Passar till alla tillfällen!

    Så, jag kastade i mig maten i farten medan jag plockade undan, letade strumpor och snabbkokade lite kaffe. Sedan var det bara att ränna ut efter barnen, in i lekparken där jag möttes av den sommarosköna doften av ljumna kattbajskorvar som inte grävts ner tillräckligt djupt för att stanken skall döljas. Så efter att jag hällt i mig nästan-varmt kaffe blev det till att fiska bajskorvar i lekparken. Nu vet jag att det är långt många fler katter än min egen som gör sina behov i lekparken emellanåt, men jag har i alla fall vett att skämmas över min katts beteende. Och någon måste ju föregå med gott exempel. Så jag plockar bajs, inte så ofta som det skulle behövas, men oftare än många andra, tror jag.


    Vinet blev aldrig drucket. Istället nattade Mathias barnen medan jag dejtade med min granne Jenny på gymmet. Vi värmde upp på löpbandet, flexade biceps och triceps (ärligt talat vet jag inte vilken muskel som heter vad, det var Jenny som berättade) och avslutade med en enkel rumpdödarövning som garanterat gör att en ligger och gråter lite efteråt.


    Här hade det vart fint med ett skojigt citat om muskler, svett och tårar.
    Men jag orkar inte vara för klyschig idag. 



    Nu äter vi frukost, städar undan, dammsuger, tvättar, viker och hänger tvätt, fixar med sopor, slänger in allt vi hittar i diskmaskinen, städar ur kylskåpet och bäddar sängarna osv. Jag och barnen ska sova hos barnens mormor på kolonin idag och jag tycker att det är en fin gest att lämna huset i toppskick till den som blir ensam kvar hemma. Eller ja, jag hade blivit förbannad om jag blev ensam kvar hemma med ett stökigt hem, och här behandlar vi andra som vi själv vill bli behandlade.

    Vad ska ni göra idag?