• Livet i mjukisbyxor

    Presskaffe

    Idag fick jag kaffebesök på morgonen. En perfekt stund att planera in aktiviteter med mig, innan dagen hinner komma igång och jag börjar känna mig trött och ha ångest över grejer.

    Min gäst hade med sig en mysig hund, en gullig bebis OCH blommor. Jag försökte imponera på henne med mina gröna växter och svingoda presskaffe. Hon köpte det. Dessutom berättade hon att man kan köpa sticklingar på Tradera. Det har jag aldrig tänkt på. Det ska jag dyka djupare i när våren kommer!

    Det är snart dags för mig att rycka upp mig och hämta barnen.
    Vad ska ni göra idag?

  • Livet i mjukisbyxor

    Ensam

    Det här handlar om ensamhet. Framförallt om min ensamhet.

    Ensamhet kan vara så väldigt mycket. Det finns ensamhet som du själv bestämmer och det finns ensamhet som du tvingas in i eller utsätt för. Ensamhet kan också vara ett faktum eller en känsla. Ensamheten kan vara när du är helt själv på en plats, men också infinna sig när du är med någon och du ändå känner dig ensammast på jorden.

    Varför man känner sig ensam kan ha så oändligt många orsaker. Kanske är du självvalt ensam utan familj eller relation. Kanske har du blivit nyligen eller hastigt lämnad, övergiven eller faktiskt bortglömd. Kanske lever du med någon som inte ser dig eller dina behov och känslan av ensamhet infinner sig. Det är den ensamheten jag tänker på nu, den som inte kan ses med blotta ögat, men som kan kännas i varenda cell i din kropp.

    ”Känslan av ensamhet infinner sig.”

    Har du någonsin varit med en grupp med människor i ett rum men ändå känt dig alldeles ensam? Det är en väldigt jobbig situation att befinna sig i. Har du kanske till och med legat bredvid någon i en säng, någon som du så gärna vill höra ihop med, men ändå känt dig så fruktansvärt ensam, ledsen och tom? Kanske gråtit tätt intill någon som inte ger dig tröst? Hur ensam känner du dig inte då? Ensamheten när din existens inte är bekräftad eller ensamheten när ditt känslomässiga tillstånd inte är bekräftat.

    Ensamhet är en av mina värsta känslor. Alltså inte ensamheten när jag själv väljer att spendera min tid utan sällskap. Den tiden väljer jag att tänka att jag är ”själv” och inte ”ensam”. Själv är toppen. Ensam är skit. Men just att vara ensam med sina tankar, känslor, funderingar och allt det där som är så jobbigt att man bara vill att det ska lösa sig.. Det är hemskt. Jag känner mig ensam med min hopplöshet. Som att hur mycket jag är kämpar och försöker se till att allt ska bli bra så blir det inte det för att jag inte vet hur jag ska förvandla ensamheten till någon typ av.. inte ensamhet? Samfällighet?

    Vart vänder jag mig? Till vem och hur? Vilka ord inom mig förklarar bäst vad jag känner och tänker och hur formulerar jag det så att mottagaren förstår det jag säger på precis det sättet som jag menar?

    Jag personligen har vänner att prata med. Jag har en kurator som jag pratar med. Familj som lyssnar och bryr sig. Men vad gör det när ensamheten skriker inom mig att orken snart tar slut om inte ensamheten slutar att äta av just orken. Äter upp mig inifrån, en ensam stund i staget.

    Ensamhet handlar inte om att leva i relation. Ensamhet, så som jag ser det, handlar om förståelse och stöd. Om någon hör och förstår det jag säger, kan förvandla mina tafatta ord till något vettigt, kan ge råd, stöd och assistera med hjälpmedel så känner jag inte längre av ensamheten.

    Ensam handlar alltså egentligen inte om sällskapet utan om känslan jag har när jag inte känner sig förstådd.

    Om jag säger: Jag känner mig så jävla ensam!
    Då menar inte jag: Jag vill ha någon att kramas med.
    Utan då menar jag: Jag vill att någon hjälper mig att reda ut mina tankar och håller mig i handen när jag försöker ta mig an en uppgift som är jobbig för mig.

    Hur ser ni på ensamhet? Vad är ensamhet för er?
    Hur hanterar ni ensamhet? Kommer ni ihåg när ni känt er alldeles hopplöst ensamma?

  • Livet i mjukisbyxor

    Mitt lilla krypin

    Gillar ni att pyssla hemma? Ni vet, sätta upp tavlor, byta kuddar i soffan, plantera om växter, tända ljus, laga god mat och mysa runt i mjukisbyxor och njuta av ert hem? Det gör jag. Det är nåt så sanslöst tillfredställande med tända ljus, lyssna på sin egen favoritmusik, bära bekväma kläder och lugnet jag känner när jag vet vart alla saker är, vet hur städat det är, får göra och bete mig som jag vill. Dansa runt och liksom bara vara helt utan krav.

    ”Känslan av sin egna nybäddade säng”

    Eller känslan av sin egna nybäddade säng när en är alldeles nyduschad och kryper ner tillsammans med sina lika nyduschade mysiga barn och bara njuter järnet. Kanske ser vi en film ihop medan alla ligger med håret inlindat i handdukar för att slippa blöta ner kuddarna. Det där enkla lättsamma myset i vardagen är så himla himla himla mysigt! Jag skulle inte byta det mot något i världen!

    Så här såg det ut hos oss för några dagar sedan. Visst är väl golvet himla härligt? Eftersom att jag tycker om att pyssla och dona så har det tillkommit en stor matta sedan bilderna togs. Det är en beige luggmatta som ramar in soffan och borden och adderar ungefär femtioelva myspoäng. Eftersom att det är golvvärme är det väldigt skönt att gå barfota här på stengolvet. Samtidigt som det är skönt att gosa ner tårna i mattan när en sitter och äter frukost på morgonen.

    Vad är erat bästa hemmamys?
    Tända ljus och rödvin?
    Pyjamas och Disneyfilm?
    Chips i sängen?
    Berätta!

  • Livet i mjukisbyxor

    Vad gillar ni nya looken?

    Okej, jag har lekt bloggredigerare hela förmiddagen. Vi har knappt ätit nåt, alla har bara roat sig med sitt. Första gången på flera dagar som jag bara sitter. Utan att göra nåt. Det är en del i varför jag har bloggen. Den är skrivterapi, den är vila och den är reflektion. Ibland är den också en plats för kommunikation.

    Kan ni inte kika runt lite och lämna en kommentar i kommentarsfältet och säga vad ni tycker? Jag älskar det. Men om något känns otydligt kanske jag behöver ändra på det.

  • Kalasvardag,  Livet i mjukisbyxor

    Kan jag få ett HELL YEAH?!

    Wow, dom här senaste åren har vart en berg-o-dal-bana (hjärnsläpp, hur stavar jag det här på bästa sätt?) utan dess like. Det har vart så djupa och mörka dalar att jag inte trott att jag ska ta mig ur, för att sedan kastas upp i någon typ av svindlande topp en sekund eller två innan jag dundrar tillbaka på botten igen.
    Det är jobbigt att leva så.

    Dels är det jobbigt mitt när du är i det, när du liksom rider ut stormar och balanserar mellan minor. Dessutom är det jobbigt när det ebbar ut. Det är jobbigt när verkligheten hinner ifatt. Har jag verkligen haft det sådär? Hur har jag stått ut i vissa situationer? Varför har jag satt andra framför mig själv så länge?

    ”Svalt så mycket skit att jag fått magsår”

    Varför i hela fridens namn har jag valt att konstant prioritera andras åsikter, behov och önskemål innan mina egna? Det förstår ju varenda vettig människa att det inte håller i längden! Jag har alltså gått omkring och haft sinnessjuka magsmärtor som jag sökt för akut vid flera tillfällen, gått på utredningar och röntgen och så vidare.. För att sedan konstatera att jag svalt så mycket skit att jag fått magsår. Kroppen är liksom ett helt paket, och är hjärnan ledsen så kan det visa sig på andra ställen än just bara hjärnan (även om nu min är ganska så himla trött faktiskt. Läser för övrigt en bok om ämnet hjärntrötthet nu på kvällarna, fick av min lillebror, men vi kan ta det en annan gång.).

    ”Jag kan liksom känna mig borttappad i mig själv rätt ofta”

    När en väl har insett att det bara är en själv som kan göra den förändring som behövs så är det dags att ta tag i det hela. I mitt fall är det mitt eget välbefinnande som var problemet. Någonstans i år av diverse kaos från en himla massa olika håll där jag kämpade med att hålla mig över ytan så tappade jag liksom bort mig själv. Jag tror att jag skrivit om det förut, men jag är så vilsen i vem jag är. Eller liksom, jag vet ju vem JAG är, men jag kan liksom känna mig borttappad i mig själv rätt ofta. Det är svårt att förklara, eftersom att jag inte riktigt tänkt klart tankarna och funderat över hur jag vill formulera den här delen av mitt liv. Typ.

    Men det här är i alla fall hur jag hamnade här. Idag. Nu försöker jag köra fullt fokus på att samla mina tankar. Fullt fokus på att fokusera över huvud taget. Att känna efter hur jag känner inför situationer på riktigt. Sluta ta skit och inte ge efter för att tillfredsställa andra om det faktiskt inte får mig att må bra. Det är dags att sluta underkasta sig!

    Så, kan jag få ett ”HELL YEAH!” för att ta kontrollen över sitt eget liv?

    Bilden till det här inlägget är stulen från internet. Den är en printscreen. Jag vet att det är olagligt att stjäla bilder men gör det ändå. Jag kan bara inte sluta. Speciellt inte bilder på söta hundar eller smarta citat. Förlåt.
  • Livet i mjukisbyxor

    Svindel och hjärtklappning, på det dåliga sättet

    Hittade den här texten i mina anteckningar. Ett inlägg som jag aldrig publicerade. Skrivet 9 juli i år. Lite för destruktivt, alldeles för deppigt. Jag ville att bloggen skulle vara något roligt, en frizon från tråkigheter. Men allt i livet är inte roligt, och det är så sjukt viktigt att prata om det där tråkiga. Om ångest och skit.

    […]
    Första riktiga semesterdagen.
    Tränar. Handlar lite. Bakar bullar. Solen skiner, livet leker och så PANG!

    ETT SKEPP KOMMER LASTAT MED ÅNGEST!

    Svindel. Hjärtklappning. Kan inte stå upp. Kan inte andas. Håller i mig i köksbänken för att inte ramla ihop. Det susar i öronen, helt övertygad om att trumhinnorna sprängs nu vilken sekund som helst. Jag har helt garanterat högre puls nu än på träningen och DÅ hade jag puls!

    Kan inte fokusera.
    Trampar runt.
    Magknip.
    Illamående.
    Diarré.

    En känsla av att vara så äckligt överväldigad av precis allt. Jag är dålig. Mitt liv är dåligt (för att jag finns i det). Ingen älskar mig och dom som säger att dom gör det ljuger. Jag gör alla besvikna. Jag är värdelös. Jag måste dö. Dö. Dö. Dö. Slippa leva. Lätta på ångesten. Slippa trampa runt och inte kunna fokusera.

    Trycket över bröstet. Så svårt att andas. Tänk om jag dör nu? Åh gud, jag vill inte dö. Hjälp mig. Hjälp mig andas jag dör ju här!

    […]

    Tur att en inte alltid mår så här. Gräsligt!
    Är det någon här som har ångest ibland? Vad hade du velat berätta eller förklara för personer som aldrig har eller har haft ångest?
    Kanske förklara en känsla? Eller prata om det om triggar igång just dig?
    När började det? Hur ofta kommer det?

    Ska vi snacka om det?

    BILD: Blommor från ett torg i Amsterdam. Jag har inte riktigt uppdaterat varken mobil, dator eller kamera. Så det här var den finaste bilden jag hade. Vem älskar inte snittblommor liksom?

  • Livet i mjukisbyxor

    Minnet, skuldkänslorna och frustrationen

    Det var ett tag sedan jag skrev här. Vilket ju är helt puckat eftersom att skriva är min grej. Det som får mig att må bra. Eller i alla fall bättre. Oftast. Och nu har det gått ett litet tag där jag verkligen hade behövt nåt som får mig att må lite extra bra. Jag har försökt logga in några gånger men kunde för mitt liv inte komma på hur jag gjorde. Det var som bortblåst ur huvudet.

    Jag säger förresten inte att jag mår som en påse skit. Men något är fel.
    Något som trappats upp sedan några år tillbaka är min frustration över hur dåligt mitt minne börjar bli. Jag börjar liksom inse att jag inte minns någonting alls från till exempel min skoltid. Eller jo, jag minns fragment lite till och från, men i det stora hela är det mesta borta. Det samma gäller barnen, jag minns mindre och mindre av Haley som liten. Även fast jag verkligen anstränger mig så minns jag bara inte. Det gör mig galet frustrerad! En mamma vill inte glömma bort sina barns uppväxt!

    ”Jag minns fragment lite till och från, men i det stora hela är det mesta borta.”

    Samtidigt missar jag högtider, födelsedagar och andra saker som jag eventuellt sagt att jag skall närvara vid eller som jag på något sätt lovat uppmärksamma. Och att tro att jag ska höra av mig när jag sagt det.. Löjligt, det finns bara inte kvar i huvudet. Som om att det aldrig ens funnits där.

    Det finns dock små knep för att komma ihåg saker. Dels påminner jag andra att påminna mig, dels jobbar jag mycket med postit-lappar samtidigt som jag skriver upp i alla mina kalendrar saker som inte ska glömmas bort. Men tyvärr är det här inga garantier. Jag kan läsa på en lapp att jag ska ringa upp någon, men medan jag går för att hämta telefonen så har jag glömt varför jag skulle ha det och så var det samtalet glömt.

    Det här i sin tur gör att jag till och från får höra att jag är dålig på att höra av mig eller inte en tillräckligt bra vän eller så. Jag kanske missar en fest, eller inte hör av mig på en årsdag och där står alla och är sjukt besvikna och förväntar sig en ursäkt medan jag inte har en aning om att jag missat just den där grejen och därmed uteblir ursäkten. Det är så frustrerande att jag helt seriöst inte orkar med att umgås med människor, det känns lättare och lite bättre att stöta bort dom än att göra dom konstant besvikna. Inga vänner = inga besvikna.

    Och vet ni? En kan inte förvänta sig att någon som i flera år pratat öppet om sitt kassa minne att hen ska komma ihåg eller själv kunna räkna ut att hen ska höra av sig pga av en grej som hen inte vet pågår eller att hen missar. Så är det bra. Om du vet att någon i din närhet inte riktigt ”har alla hästar hemma”.. Hjälp personen! Skuldkänslorna över att vara en dålig person gör det inte direkt lättare för personen att bli ”frisk” igen.

    ”Skuldkänslorna över att vara en dålig person gör det inte direkt lättare för personen att bli ”frisk” igen.”

    Det går i alla fall lättare på jobbet. Jag minns bättre. Har mer koll, planerar på ett sätt som en inte kan planera med sin familj eller sina barn. Därför fungerar jobbet, men väl hemma är jag ett vrak. Också frustrerande!

    Förutom mitt sinnessjukt dåliga minne så är magen i uppror. Kvalificerad gissning av doktorn som gjorde ett ultraljud på mitt maginnehåll så är det magkatarr. Han sa åt mig att sluta stressa och chilla istället. Med exakt dom orden.

    Toppa det hela med ångest som kommer med besked. BESKED! Jag måste uppsöka närmsta trygga plats och tvinga mig själv att sova för att ens orka överleva när det slår till.

     (mitt hem är alltid öppet och kaffepannan är alltid laddad för sällskap!)

    Till er som jag inte bett om ursäkt när ni förväntat er det. Eller till er som väntar på att jag skulle höra av mig . Och ni andra som av någon anledning är besvikna, ledsna eller arga.. Förlåt. Jag vill verkligen inte vara en dålig person, vän, släkting, bekant osv. Jag vet bara inte hur jag ska göra för att bli mig själv igen. Förlåt.

  • Fitnessmorsan,  Livet i mjukisbyxor

    Om jag lever som jag lär?

    Det är faktiskt inte alls särskilt svårt att lära sig hur en ska agera och äta för att leva hälsosamt. Nätet är fullt av inspiration, dagstidningarna påminner och ungefär alla sociala medier är på oss konstant.

    ”Fem superfrukter som gör dig frisk som en nötkärna”
    ”Lisa, 45, fick ett helt nytt liv med dittenådatten-dieten”
    ”Här är nya supercoola innesporten, har du testat den?”

    Ni känner igen det va?
    Folk äter multivitaminer, joggar flera mil, dejtar hälsogurus, besöker munkkloster, gör solhälsningen, slutar med nikotin, skippar alkohol, drar ner på koffeinet och har helt plötsligt börjat döma ut oss som lever på kaffe och lånad tid.

    För all del, jag förespråkar allt det där jag med. Det är ju helt fantastiskt om en hittar sin grej och lever i harmoni med allt och alla och framförallt sig själv. Ibland är jag den som hittat mig själv, känner mig som ett hälsofreak och går all in på att laga matlådor för flera dagar, planerar mina gymbesök i kalendern, tar mig tid att ta hand om mig själv och svarar stolt att jag minsann inte äter kakor för tillfället för jag ska inte hålla på och äta så mycket socker. Ibland är jag jättenöjd över mig själv. Som om att all den där återhållsamheten och ibland nära nog ett självplågeri är det enda som skulle göra mig till en version av mig själv som jag kan vara stolt över.

    Fan för det!
    Trots att jag är allergisk mot såna där ”utåt är allt perfekt”-personer så kommer jag på mig själv med att vilja vara en sån. Jag blir förbannad på mig själv. Och besviken. ”Nä nu har jag inga fina bilder och inte har jag vart duktig på nåt, så jag struntar i att skriva”. Som om att det var det folk och jag själv skulle vara ute efter. Jag hjärntvättar mig själv med sånt som jag vill motarbeta. Hur dum är jag egentligen?IMG_6810

    ”Jag köper godis, gömmer det, äter i smyg.”

    Vet ni? Jag älskar att träna. Ibland är jag jättebra på det. Andra gånger är jag helt värdelös. Det är inte så viktigt, jag måste inte vara bäst jämt. Även fast jag älskar att träna så tar jag mig inte alltid iväg. Nu har jag till exempel haft en låg period. Det har vart mycket jobb, mycket husförsäljningsförberedelser, köp av kattunge och en himlans massa tjuvätande av godis. Sant, jag har fallit tillbaka till sämre mönster. Jag köper godis, gömmer det, äter i smyg. Samtidigt intalar jag mig själv att jag är hälsosam och äter typ två ägg till mellanmål. Som om det vore någon typ av magisk balans. Det är det inte! Men det är okej ändå. Jorden kommer inte att gå under för att jag äter vad jag vill. Nä, jag kommer väl för visso inte att få drömkroppen med utebliven träning och ett rejält tilltaget godisintag.. Men jorden går inte under för det heller.

    Dessutom är det påsk snart. Och min födelsedag. Och då ingår det att äta god mat och godis.

    Med det sagt vill jag hellre ha en flaska Prosecco än ett påskägg fyllt med godis. Men om ni prompt ska ge mig ett påskägg kan jag tänka mig att fylla det med vuxnare grejer, typ som pengar eller diamanter eller så. Puss!

    Avslutar med två bilder på Ivan. Kanske den charmigaste kattungen som någonsin funnits!

  • Fitnessmorsan,  Livet i mjukisbyxor

    Intervall-livet

    Jag är alldeles för rastlös för att orka vara sjuk. Om jag ändå hade vart en sån där person som uppskattade att titta på tv, då hade jag kunnat ligga i sängen och glatt betat av OS. Tyvärr är jag inte vidare värst intresserad av OS och jag tittar i princip aldrig på tv. Planerar inte att börja heller.

    Jag har kört lite intervaller här hemma.
    Upp och laga mat.
    Ligga ner och vila.
    Upp och hänga tvätt.
    Ligga ner och vila.
    Upp och hämta vatten.
    Ligga ner och vila.

    Under gårdagens vila betade jag av dom ”nya” avsnitten av Gilmore Girls. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska titta på. Vi tittar på så mycket serier tillsammans och börjar jag titta utan min kära sambo så dyker han gärna in i avsnitt fyra eller fem och tycker att vi måste samtitta även på den serien. Och alla vet väl att en inte tjuvtittar på serier som en ser ihop?!

    ”Mitt mentala säger att det är dags att sluta sjuka och typ slänga på kalasdojjorna. Mina lungor säger åt mig att gå och sova.”

    Nästa gång jag tar mig upp tänkte jag förresten ge mig på ett försök att ta en liten promenad. Det är inte förrän en försökt vara frisk och gjort riktiga frisk-grejer som en vet med säkerhet om en orkar vara frisk eller inte. Mitt mentala säger att det är dags att sluta sjuka och typ slänga på kalasdojjorna. Mina lungor säger åt mig att gå och sova.

    1. Blommor från Mathias.
    2. Frukost hälsosamma-livet-style. Gröt med kanel i och banan på toppen.
    3. Mellanmål hälsosamma-livet-style. Ett ägg, lite kalkon och minikeso.

    Så glad en blir av snittblommor! Mathias kom hem med dom här efter jobbet igår eftersom att han vet att jag älskar tulpaner. Att någon tänker på en när en är sjuk är ju det ultimata. Han brukar iofs oftast komma med godsaker, men nu vill jag inte äta massa choklad å grejer (nåja, vill och vill. Jag har bestämt mig för att låta bli.).

     

  • Livet i mjukisbyxor

    Bitterljuva värktabletter!

    Ni vet när en är sjuk och ligger hemma i sängen och ojar sig som om en låg för döden.. Febern rusar, du hostar som en galning, det river i halsen, kliar i öronen och huvudet skulle eventuellt kunna sprängas vilken sekund som helst nu. Någonstans i dimmorna av svettningar, rastlöshet och trötthet inser du att du nog ändå måste ta en värktablett för att jämna ut plågorna. Du sköljer ner den lilla rackaren med en halv panna kaffe, hetsäter en banan och lägger dig sedan i sängen igen och väntar på effekterna.

    ”Två-tre-timmar-nånting senare börjar effekten avta. Det är då du inser att du har opererat på lånad tid”

    Och vilka effekter! 45 minuter senare svettas du fortfarande som en gris och hjärtat klappar som att du precis har betat av ett marathon, men du känner dig pigg. Så otroligt pigg. Visst susar det lite i huvudet men du lever igen! I någon typ av lyckorus format av din plötsliga återuppståndelse får du för dig att börja tvätta, plocka ur och i diskmaskinen, dammsuga golvet och städa kylskåpet. Du kör på som om det inte finns någon morgondag. Hurra, du är frisk!

    Två-tre-timmar-nånting senare börjar effekten avta. Det är då du inser att du har opererat på lånad tid. För fan vad trött en blir så sig själv när en ligger nerbäddad i sängen igen, kallsvettas och nära på medvetslös och självklart helt utan ork när både disk- och tvättmaskin börjar tjuta och tjata om att dom är klara och behöver tömmas. Då ligger en där och ångrar bittert att en låtsades vara frisk och påbörjat en massa projekt som knappt ens friska människor orkar avsluta. Att hänga tvätt är straffet en får för att ha blivit vuxen, for sure!

      

    En bra sak är att jag i alla fall lyckades tillverka te innan värktabletterna gav upp. Utan honung dock, det är ju tänkt att jag ska äta och dricka superstrikt samtidigt som jag ska träna som en dåre den här månaden. Det går inte superbra för tillfället, ifall någon undrar. Jag äter mest ingenting och dricker lite vatten då och då för att skölja min torra sönderhostade hals. Träningen består i att variera mellan att sitta upp eller ligga ner i sängen.
    Bättre lycka nästa vecka eller så.