• Livet i mjukisbyxor

    Jag saknar att skriva!

    Alla har vi våra superkrafter. Min är att skriva. Det är när jag lägger fingrarna på tangentbordet som jag reflekterar, känner efter och tycker till. Jag skulle bäst beskriva mitt skrivande som en djupgående avslappning när en mediterar. Där jag är så avslappnad att gamla minnen och känslor bokstavligt talat far fram som blixtrar i huvudet. Det är både coolt och skrämmande. Minnen som jag antagligen annars förvarat så långt bort från vardagen att jag säkert annars aldrig skulle ha tänkt på dom igen. Eller som en superdunderfylla, där kroppen är ostyrlig och hjärnan är som inoljad i babyolja och alla minnen liksom glider runt och inte håller sig på plats och därför råkar dyka förbi och bli tänkta på fast en inte alls hade tänkt tänka på just den tanken.

    Jag behöver den här sidan. Vill reflektera, skriva och vara mer jag igen. Något saknas så sjukt mycket i mitt liv och jag tror att skrivandet är en stor del av den saknaden.

    Jag behöver också den här sidan till mina foton. Det är så avkopplande att fota. Det är för visso också väldigt avkopplande att göre ungefär vad som helst som är skapande. Men det här är mina bästa typer av skapande.

    En blogg ska ha ett tydligt tema. Mitt tema är att ingenting är tydligt. Ganska så vettigt och bra va?

  • Familytime,  Livet i mjukisbyxor

    Mysrock

    Haley: En morgonrock har man ju på morgonen. Och kvällsrock heter det inte. Dessutom låter det som någon som rockar på kvällen.
    Det borde heta något annat!

    Jag: Mysrock? Man myser ju i den!

    Haley: Okej, vi döper om det till mysrock.

    Extremt viktig konversation vid sänggång. Man måste reda ut alla frågetecken liksom. Det räcker ju inte med att tjata om tandborstning, toalettbesök, pyamas på eller av, smutskläder på rätt ställen, bort med telefoner och iPads osv osv osv.
    Nä förstår ni, det är viktigt att tänka på dom stora sakerna. Som varför det heter morgonrock när man har den på sig lite hela tiden.

  • Livet i mjukisbyxor

    Det är NÄSTAN vår!

    Den här tisdagen känns som en måndag, jag bara säger det. Den kan också eventuellt vara en oväntad och glad onsdag, men tisdag är det banne mig inte. I alla fall så känns det inte som det.

    Det blåser istappar och man får sicksacka mellan isbjörnsattacker till och från sina olika destinationer för tillfället. Men tror ni det har hindrat mig från att grilla och lek uteservering hemma? Nepp! Det var baskene mig magiskt. Satt där under en filt i solen med en öl i handen, blundade och låtsades att det var varmt på riktigt samtidigt som jag sniffade grillkorv och blev attackerad av precis all rök som uppstod.

    Wow hörrni. Låtsasvår. Förvår.
    Eller som Colin säger så ofta han kan: Mamma, det är NÄSTAN vår!
    Man blir ju så glad så man spricker!

    Vad är era bästa vårtecken?
    Jag såg en tussilago idag. Alltså precis nära. Har sett några i dikeskanten när jag åkt med bilen men den här va the real stuff. En liten del av mig ville plocka den. Den andra delen var vuxen och påminde mig om att växter och blommor också trivs med att bara stå rakt upp och ner där dom växer.

    Ifall någon undrar över det här med telefonen så har jag nu en så kallad smart telefon av märket Marshall. Den är inte den skarpaste kniven i lådan så att säga och jag använder den för sms och samtal. Försöker använda Snapchat och Instagram men det tar lite för mycket för energi så den hänger sig mest och vägrar fungera. Därför fortsätter jag i princip strandad från sociala medier ett tag till. Det känns dels befriande men dels helt hemskt. Mycket blandade känslor där.

    Nu ska barnen borsta tänderna och jag ska försöka orka titta på Josefin Nilsson-dokumentären. Oklart om jag vill bli så arg och upprörd precis innan sänggående dock.. Har ni sett den?

  • Livet i mjukisbyxor

    (inte-)Livet utan telefon..

    För ett tag sedan gjorde min telefon en oförberedd flygning från människohand till soffkant till stengolv. Då den aldrig gjort en flygning likt denna tidigare kan man snabbt räkna ut att den saknar all typ av erfarenhet för att klara en sån här avancerad och spontan flygning med stengolv som slutdestination. Visst är det modigt att våga testa nya saker, men ibland kan man behöva tänka på konsekvenserna både en och två gånger till. Det gjorde den dock inte då, lilla flygande telefonen, så denna hjälteflygning avslutades med sprucken skärm och stort behov av akutvård.

    Dagarna gick. Allt fler och fler glasbitar lossnade från stackars mobiltelefonens spruckna skärm. Den högg mig med så vassa glasdjävlar i fingrarna när jag som minst anade det. Den hade också under natten utvecklat någon typ av teknisks blåmärken som visade sig i svart över skärmen. Stackars lilla skadade telefonen.

    Tiden gick och telefonen och jag lärde oss att hantera och leva med dens skador. Telefonen högg med smådjävlar ibland och när det var en extra jobbig dag slutade både skärm och hemknapp att fungera. Till slut insåg jag vilken elak telefonägare jag är och tog mig iväg till mobiloperatören med den lilla stackars svartslagna och söndersprucka telefonen. Där lämnades den igår kvar i operatörens butik och i utbyte fick jag ett kvitto. Min lilla kämpe ska nu till en fabrik och träffa tjejer och killar som lagar såna som den. En eventuell risk är att hela telefonen byts ut. Om det händer så lovar jag att älska den så som jag älskar dens föregångare.

    Telefonen lämnad i (förhoppningsvis) goda händer. Redan på väg ut från butiken kommer jag på mig själv med att känna i fickorna efter telefonen, i tron om att jag tappat den. Denna lite lätt pulshöjande aktivitet roade jag mig med några gånger till innan jag ens lämnat gallerian och kommit till min bil.

    Sätter mig i bilen, tänker att jag ska sätta telefonen på laddning. Inser innan jag ens börjat rota i väskan att telefonen inte kommer vara där. Förstår för en kort sekund att nu kommer jag åka hem, okontaktbar. Sätter bilen i rullning, det spelas sånt på radion som jag inte uppskattar. Letar med högerhanden efter telefonen för att sätta på min musik. Men just det ja, jag kan inte sätta på mig egen musik nej..

    När jag åkt en bit kommer jag på att jag måste stanna bilen så att jag kan leta efter min telefon så att jag kan ringa min kompis som jag lovat höra av mig till tidigare. Hinner stanna bilen och börja leta när jag kommer på att jag nog inte kommer kunna hålla vad jag lovat, vi får helt enkelt skicka röksignaler till varandra istället. Skrattar såklart lite åt hur dum jag är, vart utan min telefon och redan letat efter den löjligt många gånger.

    ”Trots att jag precis bekräftat för mig själv att jag inte har telefonen med mig så tänker jag ändå den där tanken”

    Ungefär femtio meter efter där jag stannat bilen finns ett Pokéstop. Trots att jag precis bekräftat för mig själv att jag inte har telefonen med mig så tänker jag ändå den där tanken, att jag ska ta fram telefonen och snurra lite på stoppet. Som en vanegrej. Ibland när det är lugnt stannar jag och barnen här, snurrar och plockar Pokémons en stund innan vi rullar vidare.

    Sparkar upp dörren hemma. Det är tyst och dålig luft, jag slänger upp altandörren och försöker slänga på en podd. Men det går inte, för jag har ingen telefon. Så då tänker jag att jag ska slå på Spotify istället. Det är såklart lika omöjligt. Så jag sätter mig bara ner. Dricker vatten och lyssnar på tystnaden. Utan några intryck. Alltså wow, vilken lättnad det var.

    Men så blir det sent, det är dags att hoppa i säng och jag ska bara ställa larmet på min klockradio innan jag tvärslocknar i utmattning. Förut, när jag var tonåring och använde mig av väckarklocka på det där sättet så hade jag alltid larmet instället på att radion skulle gå igång, så jag ville testa det. Som tur var så ställde jag ett testlarm först för att se hur högt larmet skulle ringa och lite sådär.

    Radiolarmet ringde inte alls. Så jag testade att ställa in det vanliga, horribla och hemska ”arg-hela-dagen-ljudet” på väckarklockan. Men till min förvåning och irritation så fungerade inte det larmet heller.

    Jag trotsar sömnen som är på intågande. Letar reda på lådan med min gamla iPhone5. Trycker upp laddaren i röven på den och ber till gudarna att den ska fungera. Jag fick vänta. Och jag fick vänta ännu mer. Och jag väntade lite till. Den ville inte starta. Batterisymbolen visade sig, men sen var skärmen svart som natten.

    Paniken började ändå smyga sig på. Hur ska jag komma upp till jobbet imorgon bitti? Kunde inte gärna be någon ringa och väcka mig. Kunde heller inte ringa någon och be hen komma förbi och väcka mig. Tänkte att jag kanske kunde använda datorn och skriva på messenger att min allra närmaste och bästa vän kanske kunde väcka mig på väg till jobbet, liksom bara glida förbi och dra en knackning. Men så har ju hon varken Facebook eller messenger så det blev uteslutet.

    Dunderidé slår mig: Jag ställer ju larm på datorn såklart!
    Inser snart att det inte går att ställa larm på datorn. Himla typiskt.

    Tänker ändå att jag kanske får hålla mig vaken hela natten. Eller bara åka och sova på jobbet, då lär jag vakna i tid?!

    ”Eftersom att jag ibland har lätt att ta till katastroftänk så vill jag inte gärna gå och sova med mobilen inkopplad i väggen.”

    Men så efter nästan 30 minuter av idésprutande kommer äntligen den gamla iPhonen igång. Jag vet inte om ni minns det här, men dom gamla telefonerna blir verkligen varma när dom laddas! Eftersom att jag ibland har lätt att ta till katastroftänk så vill jag inte gärna gå och sova med mobilen inkopplad i väggen. En snabb kalkylering säger mig att huset kommer fatta eld och brinna ner till grunden med mig lyckligt ovetandes i sängen. Och nej tack till det. Därför håller jag mig uppe lite extra så att lilla mobilen ska ha sugit i sig tillräckligt med batteri för att hålla sig igång hela natten medan jag sover. Går sedan och lägger mig.

    Vaknar av att det dunsar hårt i väggen. Som en hård knackning. Sätter mig rakt i sängen och undrar vad som händer. Lyssnar efter ljud ett tag. Inga fler knackningar. Ingen som ropar mitt namn. Det kanske bara har blåst. Eller så skojknackade någon på dörren?

    ”Varför testade jag inte larmet på telefonen?”

    Tittar i alla fall till på klockan. 07.10. Larmet borde ha ringt för tio minuter sedan. Varför testade jag inte larmet på telefonen? Hur kunde jag blint tro att den skulle fundera om inget annat gjorde det? Tyckte att gud så ironiskt, det här ska jag ringa och berätta. Inser att jag fortfarande inte är kontaktbar.

    Hur som haver, nu vaknade jag i alla fall i tid. Idag behöver jag skaffa en ny väckarklocka, eller låna en annan telefon. Jag vet inte än hur jag ska gå till väga, men så här kan jag då inte ha det iaf!

  • Livet i mjukisbyxor

    Presskaffe

    Idag fick jag kaffebesök på morgonen. En perfekt stund att planera in aktiviteter med mig, innan dagen hinner komma igång och jag börjar känna mig trött och ha ångest över grejer.

    Min gäst hade med sig en mysig hund, en gullig bebis OCH blommor. Jag försökte imponera på henne med mina gröna växter och svingoda presskaffe. Hon köpte det. Dessutom berättade hon att man kan köpa sticklingar på Tradera. Det har jag aldrig tänkt på. Det ska jag dyka djupare i när våren kommer!

    Det är snart dags för mig att rycka upp mig och hämta barnen.
    Vad ska ni göra idag?

  • Livet i mjukisbyxor

    Ensam

    Det här handlar om ensamhet. Framförallt om min ensamhet.

    Ensamhet kan vara så väldigt mycket. Det finns ensamhet som du själv bestämmer och det finns ensamhet som du tvingas in i eller utsätt för. Ensamhet kan också vara ett faktum eller en känsla. Ensamheten kan vara när du är helt själv på en plats, men också infinna sig när du är med någon och du ändå känner dig ensammast på jorden.

    Varför man känner sig ensam kan ha så oändligt många orsaker. Kanske är du självvalt ensam utan familj eller relation. Kanske har du blivit nyligen eller hastigt lämnad, övergiven eller faktiskt bortglömd. Kanske lever du med någon som inte ser dig eller dina behov och känslan av ensamhet infinner sig. Det är den ensamheten jag tänker på nu, den som inte kan ses med blotta ögat, men som kan kännas i varenda cell i din kropp.

    ”Känslan av ensamhet infinner sig.”

    Har du någonsin varit med en grupp med människor i ett rum men ändå känt dig alldeles ensam? Det är en väldigt jobbig situation att befinna sig i. Har du kanske till och med legat bredvid någon i en säng, någon som du så gärna vill höra ihop med, men ändå känt dig så fruktansvärt ensam, ledsen och tom? Kanske gråtit tätt intill någon som inte ger dig tröst? Hur ensam känner du dig inte då? Ensamheten när din existens inte är bekräftad eller ensamheten när ditt känslomässiga tillstånd inte är bekräftat.

    Ensamhet är en av mina värsta känslor. Alltså inte ensamheten när jag själv väljer att spendera min tid utan sällskap. Den tiden väljer jag att tänka att jag är ”själv” och inte ”ensam”. Själv är toppen. Ensam är skit. Men just att vara ensam med sina tankar, känslor, funderingar och allt det där som är så jobbigt att man bara vill att det ska lösa sig.. Det är hemskt. Jag känner mig ensam med min hopplöshet. Som att hur mycket jag är kämpar och försöker se till att allt ska bli bra så blir det inte det för att jag inte vet hur jag ska förvandla ensamheten till någon typ av.. inte ensamhet? Samfällighet?

    Vart vänder jag mig? Till vem och hur? Vilka ord inom mig förklarar bäst vad jag känner och tänker och hur formulerar jag det så att mottagaren förstår det jag säger på precis det sättet som jag menar?

    Jag personligen har vänner att prata med. Jag har en kurator som jag pratar med. Familj som lyssnar och bryr sig. Men vad gör det när ensamheten skriker inom mig att orken snart tar slut om inte ensamheten slutar att äta av just orken. Äter upp mig inifrån, en ensam stund i staget.

    Ensamhet handlar inte om att leva i relation. Ensamhet, så som jag ser det, handlar om förståelse och stöd. Om någon hör och förstår det jag säger, kan förvandla mina tafatta ord till något vettigt, kan ge råd, stöd och assistera med hjälpmedel så känner jag inte längre av ensamheten.

    Ensam handlar alltså egentligen inte om sällskapet utan om känslan jag har när jag inte känner sig förstådd.

    Om jag säger: Jag känner mig så jävla ensam!
    Då menar inte jag: Jag vill ha någon att kramas med.
    Utan då menar jag: Jag vill att någon hjälper mig att reda ut mina tankar och håller mig i handen när jag försöker ta mig an en uppgift som är jobbig för mig.

    Hur ser ni på ensamhet? Vad är ensamhet för er?
    Hur hanterar ni ensamhet? Kommer ni ihåg när ni känt er alldeles hopplöst ensamma?

  • Livet i mjukisbyxor

    Mitt lilla krypin

    Gillar ni att pyssla hemma? Ni vet, sätta upp tavlor, byta kuddar i soffan, plantera om växter, tända ljus, laga god mat och mysa runt i mjukisbyxor och njuta av ert hem? Det gör jag. Det är nåt så sanslöst tillfredställande med tända ljus, lyssna på sin egen favoritmusik, bära bekväma kläder och lugnet jag känner när jag vet vart alla saker är, vet hur städat det är, får göra och bete mig som jag vill. Dansa runt och liksom bara vara helt utan krav.

    ”Känslan av sin egna nybäddade säng”

    Eller känslan av sin egna nybäddade säng när en är alldeles nyduschad och kryper ner tillsammans med sina lika nyduschade mysiga barn och bara njuter järnet. Kanske ser vi en film ihop medan alla ligger med håret inlindat i handdukar för att slippa blöta ner kuddarna. Det där enkla lättsamma myset i vardagen är så himla himla himla mysigt! Jag skulle inte byta det mot något i världen!

    Så här såg det ut hos oss för några dagar sedan. Visst är väl golvet himla härligt? Eftersom att jag tycker om att pyssla och dona så har det tillkommit en stor matta sedan bilderna togs. Det är en beige luggmatta som ramar in soffan och borden och adderar ungefär femtioelva myspoäng. Eftersom att det är golvvärme är det väldigt skönt att gå barfota här på stengolvet. Samtidigt som det är skönt att gosa ner tårna i mattan när en sitter och äter frukost på morgonen.

    Vad är erat bästa hemmamys?
    Tända ljus och rödvin?
    Pyjamas och Disneyfilm?
    Chips i sängen?
    Berätta!

  • Livet i mjukisbyxor

    Vad gillar ni nya looken?

    Okej, jag har lekt bloggredigerare hela förmiddagen. Vi har knappt ätit nåt, alla har bara roat sig med sitt. Första gången på flera dagar som jag bara sitter. Utan att göra nåt. Det är en del i varför jag har bloggen. Den är skrivterapi, den är vila och den är reflektion. Ibland är den också en plats för kommunikation.

    Kan ni inte kika runt lite och lämna en kommentar i kommentarsfältet och säga vad ni tycker? Jag älskar det. Men om något känns otydligt kanske jag behöver ändra på det.

  • Kalasvardag,  Livet i mjukisbyxor

    Kan jag få ett HELL YEAH?!

    Wow, dom här senaste åren har vart en berg-o-dal-bana (hjärnsläpp, hur stavar jag det här på bästa sätt?) utan dess like. Det har vart så djupa och mörka dalar att jag inte trott att jag ska ta mig ur, för att sedan kastas upp i någon typ av svindlande topp en sekund eller två innan jag dundrar tillbaka på botten igen.
    Det är jobbigt att leva så.

    Dels är det jobbigt mitt när du är i det, när du liksom rider ut stormar och balanserar mellan minor. Dessutom är det jobbigt när det ebbar ut. Det är jobbigt när verkligheten hinner ifatt. Har jag verkligen haft det sådär? Hur har jag stått ut i vissa situationer? Varför har jag satt andra framför mig själv så länge?

    ”Svalt så mycket skit att jag fått magsår”

    Varför i hela fridens namn har jag valt att konstant prioritera andras åsikter, behov och önskemål innan mina egna? Det förstår ju varenda vettig människa att det inte håller i längden! Jag har alltså gått omkring och haft sinnessjuka magsmärtor som jag sökt för akut vid flera tillfällen, gått på utredningar och röntgen och så vidare.. För att sedan konstatera att jag svalt så mycket skit att jag fått magsår. Kroppen är liksom ett helt paket, och är hjärnan ledsen så kan det visa sig på andra ställen än just bara hjärnan (även om nu min är ganska så himla trött faktiskt. Läser för övrigt en bok om ämnet hjärntrötthet nu på kvällarna, fick av min lillebror, men vi kan ta det en annan gång.).

    ”Jag kan liksom känna mig borttappad i mig själv rätt ofta”

    När en väl har insett att det bara är en själv som kan göra den förändring som behövs så är det dags att ta tag i det hela. I mitt fall är det mitt eget välbefinnande som var problemet. Någonstans i år av diverse kaos från en himla massa olika håll där jag kämpade med att hålla mig över ytan så tappade jag liksom bort mig själv. Jag tror att jag skrivit om det förut, men jag är så vilsen i vem jag är. Eller liksom, jag vet ju vem JAG är, men jag kan liksom känna mig borttappad i mig själv rätt ofta. Det är svårt att förklara, eftersom att jag inte riktigt tänkt klart tankarna och funderat över hur jag vill formulera den här delen av mitt liv. Typ.

    Men det här är i alla fall hur jag hamnade här. Idag. Nu försöker jag köra fullt fokus på att samla mina tankar. Fullt fokus på att fokusera över huvud taget. Att känna efter hur jag känner inför situationer på riktigt. Sluta ta skit och inte ge efter för att tillfredsställa andra om det faktiskt inte får mig att må bra. Det är dags att sluta underkasta sig!

    Så, kan jag få ett ”HELL YEAH!” för att ta kontrollen över sitt eget liv?

    Bilden till det här inlägget är stulen från internet. Den är en printscreen. Jag vet att det är olagligt att stjäla bilder men gör det ändå. Jag kan bara inte sluta. Speciellt inte bilder på söta hundar eller smarta citat. Förlåt.
  • Livet i mjukisbyxor

    Svindel och hjärtklappning, på det dåliga sättet

    Hittade den här texten i mina anteckningar. Ett inlägg som jag aldrig publicerade. Skrivet 9 juli i år. Lite för destruktivt, alldeles för deppigt. Jag ville att bloggen skulle vara något roligt, en frizon från tråkigheter. Men allt i livet är inte roligt, och det är så sjukt viktigt att prata om det där tråkiga. Om ångest och skit.

    […]
    Första riktiga semesterdagen.
    Tränar. Handlar lite. Bakar bullar. Solen skiner, livet leker och så PANG!

    ETT SKEPP KOMMER LASTAT MED ÅNGEST!

    Svindel. Hjärtklappning. Kan inte stå upp. Kan inte andas. Håller i mig i köksbänken för att inte ramla ihop. Det susar i öronen, helt övertygad om att trumhinnorna sprängs nu vilken sekund som helst. Jag har helt garanterat högre puls nu än på träningen och DÅ hade jag puls!

    Kan inte fokusera.
    Trampar runt.
    Magknip.
    Illamående.
    Diarré.

    En känsla av att vara så äckligt överväldigad av precis allt. Jag är dålig. Mitt liv är dåligt (för att jag finns i det). Ingen älskar mig och dom som säger att dom gör det ljuger. Jag gör alla besvikna. Jag är värdelös. Jag måste dö. Dö. Dö. Dö. Slippa leva. Lätta på ångesten. Slippa trampa runt och inte kunna fokusera.

    Trycket över bröstet. Så svårt att andas. Tänk om jag dör nu? Åh gud, jag vill inte dö. Hjälp mig. Hjälp mig andas jag dör ju här!

    […]

    Tur att en inte alltid mår så här. Gräsligt!
    Är det någon här som har ångest ibland? Vad hade du velat berätta eller förklara för personer som aldrig har eller har haft ångest?
    Kanske förklara en känsla? Eller prata om det om triggar igång just dig?
    När började det? Hur ofta kommer det?

    Ska vi snacka om det?

    BILD: Blommor från ett torg i Amsterdam. Jag har inte riktigt uppdaterat varken mobil, dator eller kamera. Så det här var den finaste bilden jag hade. Vem älskar inte snittblommor liksom?