• Familytime,  Uncategorized

    Bakfull på två glas Cola Zero

    Att vakna upp en lördagsmorgon och ha barnen på plats är som att vakna upp på morgonen efter att man haft en hemmafest. Minus lukten av halvdunstad alkohol.

    Det står halvfulla glas lite här och var. En flaska ligger tom bredvid. En kladdig sörja pryder diskbänken. Kläder är slängda på golvet, i sängen, på skrivbordet och på hallmattan. Det ligger skräp på och under bordet. Smulor på samma sätt. En halväten clementin ligger ensam kvar i soffan. (Lek)saker överallt.

    Någon har borstat tänderna med hela handfatet i badrummet. Tandkrämsprickar pryder kaklet runt om. En fuktig handduk ligger i en hög nedanför toaletten. En bajskorv flyter omkring i toaletten, två rutor toapapper ligger på golvet. Två tomma toarullar har blivit en kikare.

    Det här mamman släckte alla lampor innan sänggående, men annars hade discolampan snurrat runt och färgat taket fortfarande.
    Varför känner jag mig bakfull efter två glas Cola Zero?

    Diskberget som var utplånat igår morse står sprängfylld på bänken. Kan någon snälla förklara för mig hur det gick till? Enligt mina beräkningar borde tre personer möjligen inte kunna förbruka så sanslöst mycket disk på så väldigt kort tid.

    Vi var i affären igår. Skulle köpa frukost och middag. En handling som ensam hade gått på ungefär 200 kronor landade på 550 kronor. Varför kan man undra?
    Barn!
    Det var inte en sorts kakor till morgondagens fika i skogen, utan två eftersom att vi inte kunde komma överens. Colin valde Singoalla, Haley ville ha Oreo. Slår ändå vad om att dom kommer slåss om som kakorna som Haley valde och sen sitter jag där och goffar det andra paketet eftersom att ingen vill ha kakorna med sylt. Jag som konstant försöker påminna mig själv om att jag inte ska äta saker med massa socker för att min mage brakar ihop, men ändå inte kan stå emot när tillfälle ges att sätta tänderna i något gott.
    Självinsikt? Hög!
    Inpulskontroll? Låg!
    Vidare skulle det köpas snabbkaffe till nåt projekt som Haley sett på internet och ja.. Sådär fortsätter det tills vi landat i att varukorgen är full av saker vi inte alls skulle ha. Vad är värre för plånboken än att gå och handla hungrig? Att handla med barn.

  • Uncategorized

    Ja, jag har flyttat. Nej, vi är inte osams.

    I oktober 2018 flyttade jag ut från boendet jag då delade med Mathias. Jag mådde så sanslöst dåligt och behövde vara själv. Det var svårt att sätta fingret på exakt vad som gjorde att jag mådde så dåligt. Dels var det våran relation, dels min dåvarande arbetsplats och dels att jag helt enkelt brottades med sjukt mycket stress, depression och ångest. Det jobbigaste med depression och ångest är att det inte syns på utsidan samtidigt som att det är väldigt svårt att förklara hur det känns på insidan.

    Premissen för flytten var att det inte riktigt fanns några regler. Jag behövde som sagt vara själv. Behövde tystnad. Behövde tänka tankar utan att höra andra ljud eller vara nära andra människor och känna av deras sinnesstämningar. Jag var helt övertygad om att jag skulle dö om jag inte fick min ensamtid. Jag packade ner två lampor, en kastrull, en växt och några ljusstakar. Sen flyttade jag ut. Ett rum, 33kvm. Tillräckligt för tystnad.

    Under den här tiden gick jag och pratade med en kurator på min vårdcentral. Jag fick fylla lite papper om mitt mående och testa mitt minne och sådär. Det var visst lite oroande att jag körde åt fel håll i rondellen, inte visste hur jag kopplade in laddaren i telefonen eller hittade hem. Förutom att jag inte kom ihåg dom mest självklara sakerna (stod och grät i hallen i två timmar för att jag inte kunde komma på hur man knyter upp skosnörena på skorna) så var jag så outtömligt trött hela tiden. Om jag tog ett för djup andetag så somnade jag. Tröttheten slog till som en blixt från den ena sekunden till den andra. Till slut vågade jag nästan inte köra bil eftersom att jag var så rädd att somna bakom ratten.

    Jag blev sjukskriven. Läkaren sa att jag skulle försöka att inte hålla på med min telefon eller hålla på med andra skärmar. Det var inte så svårt, skulle för allt i världen inte ha orkat sätta på tvn eller öppna datorn. Vidare skulle jag försöka att inte sova bort hela dagarna, ställa larm på morgonen, gå upp, äta något och om jag ändå var trött så fick jag sova efter frukost och en kort promenad. Jag behövde jobba in en rutin men samtidigt göra så lite som möjligt. Att åka till en affär eller planera något var helt uteslutet. Dels hade jag aldrig orkat det, dels var det för mycket press att göra något sånt. Att ens gå en kort promenad gav mig en puls som inte var av denna värld. Närhet från någon annan än barnen var även det uteslutet, minsta lilla beröring kändes som att jag skulle kräkas. Om jag ska försöka förklara den känslan så var det som att något hade gjort ett sånt sjukt intrång i min själ och hela mitt inre var som ett öppet sår som behövde läka i lugn och ro. Närhet, ljud och intryck rev upp det där såret igen och jag var tvungen att börja om från början hela tiden.

    Självklart blev barnen påverkade. Allt man gör som förälder påverkar ens barn, vare sig man vill det eller inte. Jag orkade knappt någonting. Så även om jag gav allt jag hade när barnen var med mig så kände dom såklart att jag inte var som vanligt. Då om någon gång kände jag mig värdelös som förälder. Som tur var är blev jag bättre med tiden och den där allra trasigaste mamman har vi lämnat kvar i det förflutna.

    Den här skiten har satt sina spår. Sakta men säkert har jag kommit tillbaka. Men man blir aldrig helt den samma som innan. Man är mer känslig. Orolig för att falla tillbaka i det där svarta hålet som hotar att sluka en. Man är mer noga med vad som får ta upp ens tid. Jag kan åka iväg en helg med mina tjejkompisar utan minsta ångest men en enkel promenad hemma med någon känns som att jag blivit tvingad att flytta ett berg. Det är så konstigt. Jag har inte riktigt orkat nå hela vägen fram till varför det är så jobbigt med vissa helt vanliga grejer. När jag vet varför det är jobbigt så återkommer jag, tills dess får man bara acceptera och respektera att vissa saker är sjukt jobbiga för mig.

    Ett bra tankesätt som jag tycker att alla ska ta till sig är följande: Alla uppelever saker olika. Något som är lätt för mig är inte självklart lätt för någon annan. Vi är olika, vi uppfattar saker olika och vi tolkar saker olika. Lyssna på varandra och ta ingen för givet!

    Jag är inte klar än. Jag läker fortfarande. Vissa dagar mår jag toppen, andra dagar kan jag inte skynda fort nog hem till sängen så att jag kan sova bort resten av dagen. Skillnaden nu mot då är att jag är fungerande. Jag jobbar, har barnen, hittar på saker ibland och planerar emellanåt. Ibland tränar jag till och med utan att kvävas av min puls. Det har gått snart ett och ett halvt år och det är först nu som jag börjar förstå mina tankar. Innan har dom mest vart osammanhängande, svåra att höra, jobbiga att lyssna på eller bara låtit som oljud. Jag har verkligen inte orkat ta tag i att känna efter hur jag mår eller vad jag vill med livet. Det har fått smyga fram och varje gång någon har försökt pressa mig till känna efter, fatta beslut eller liknande så har jag ofrivilligt tagit typ femton steg bak i utvecklingen. Det här är en process som tar tid och som ingen kan stressa på. När det gäller välmående så är det svårt att sätta en deadline för när allt bara ska vara magiskt bra igen. Det kommer bli bra, jag kommer må bättre och det kommer att vara en fortsatt kamp för att hålla mig välmående resten av livet.

    Jag har fått ganska många nyfikna frågor från folk som dels frågar i all välmening och andra som älskar att skvallra och gotta sig i andras mörker.
    Exepmel 1: ”Vart är det där? Har du flyttat?
    Det här känns som en fråga av välmening. Då kan jag lite försiktigt svara att vi inte längre bor ihop och att det var jag som flyttade. Vi är inte osams men jag pratar inte så mycket om det.
    Exempel 2: ”Varför är inte Mathias med på bilderna längre?”
    Well, han va det knappt ens med på bilderna innan heller. Det här är garanterat någon som hört skvaller och gottar sig i andras skit och nu söker mer info att skvallra om. Jag bemödar mig inte ens med att svara på frågan över huvud taget.

    Vi är inte osams. Vi bor bara inte ihop just nu. Hur läget ser ut imorgon vet varken han eller jag eller någon annan. Jag tar dagen som den kommer. Orkar när jag orkar och inte när jag tvingas att orka. All den här egentiden som jag har haft har lärt mig att jag har ett stort behov av att vara ensam. Ibland fyller jag ensamheten med musik eller poddar. Vissa dagar måste jag ha ljud på för att jag inte orkar tänka. Andra dagar vill jag ta tag i tankarna. Då är det helt tyst. Jag plockar med mina växter, städar och tillåter mig själv att känna efter.
    Varför tänker jag så här? Hur kommer det sig att det där blev som det blev? Vad hände i min barndom som påverkar mig i mitt vuxenliv? När kände jag den där känslan för första gången egentligen? Varför agerar jag som jag gör? Vad betyder alla mina konstiga drömmar? Vill dom säga mig något? Är det okej att känna som jag gör? Reflektion på mitt sätt. Som en slags meditation ungefär.

    Jag vet inte ens vad jag ville säga med det här inlägget. Behövde väl skriv av mig bara. Jag har inte velat kommentera någonting om mitt mående eller min boendesituation på ett och ett halvt år. Har haft sånt sjukt behov av att skriva av mig, men samtidigt vill jag inte behöva blanda in andra i mina texter. Och det blir ju svårt att prata om vad som händer i livet samtidigt som jag utesluter det faktum att vi inte längre bor ihop. Vill inte såra någon, trampa på tår eller göra mig obekväm på andras bekostnad.

    Så atteeee.. Har ni märkt att det är slut på toapapper överallt eller?

  • Milf-morsan

    Att skriva som terapi

    Alla har vi våra superkrafter. Min är, på gott och ont, att skriva. Det är när jag lägger fingrarna på tangentbordet som jag reflekterar, känner efter och tycker till. Jag skulle bäst beskriva mitt skrivande som en djupgående avslappning när en mediterar. Där jag är så avslappnad att gamla minnen och känslor bokstavligt talat far fram som blixtrar i huvudet. Det är både coolt och skrämmande. Minnen som jag antagligen annars förvarat så långt bort från vardagen att jag säkert annars aldrig skulle ha tänkt på dom igen. Eller som en superdunderfylla, där kroppen är ostyrlig och hjärnan är som inoljad i babyolja och alla minnen liksom glider runt och inte håller sig på plats och därför råkar dyka förbi och bli tänkta på fast en inte alls hade tänkt tänka på just den tanken.

    Jag behöver den här sidan. Vill reflektera, skriva och vara mer jag igen. Något saknas så sjukt mycket i mitt liv och jag tror att skrivandet är en stor del av den saknaden.

    Vad skulle ni vilja läsa om? Vad behöver jag tänka mer på? Grubbla över? Djupdyka i och tycka till om? Skriv gärna en rad eller två! Puss!

  • Livet i mjukisbyxor

    Krukor + filmjölk = inte än!

    Okej, jag har köpt två lerkrukor. Tanken var ju att jag skulle doppa dom i filmjölk å ha mig. Sedan jag köpte dom har jag vart på affären två gånger. Ingen av gångerna kom jag ihåg filmjölken. Jag har dessutom många fler gånger jobbat i en mataffär. Kommer ändå inte ihåg att handla efter jobbet.

    Om jag känner mig själv rätt kommer det här projektet sluta i att jag helt enkelt inte ens påbörjar det utan bara använder krukorna som dom är. Men det var kul att tänka tanken i alla fall.

  • Familytime,  Livet i mjukisbyxor

    Gör-nödig!

    Jag är så gör-nödig! Vill plantera, måla, fermentera, bygga, inreda, måla, sy gardiner och piffa. Tror att det är det återkommande solskenet som gör mig så här fixasugen. Med ljus kommer liv osv.

    Egentligen har jag typ hundra idéer samtidigt. Helst vill jag göra allt precis exakt just nu på stört, men om jag ska försöka vara minsta lilla resonlig så vill jag börja med att patinera lerkrukor. Dom är för visso fina bara som dom är, men det blir så himlarns fint när dom ser ut som att dom levt i hundra år. Plus, krukor är alltid en bristvara hemma hos mig.

    Enligt google kan man snabba på processen med lite sköna fusk. Jag vill testa filmjölksmetoden. Fast på mitt eget sätt för alla vet att tips och ideer bara är riktlinjer i min värld, jag tror alltid att jag har en bättre lösning på saker. (självinsikt = vuxenpoäng!)

    Enligt google: Dutta filmjölk på krukan. Låt torka. Dutta lite till. Låt torka en mindre evighet (nån månad) innan hela resultatet är färdigt.

    Enligt mig: Dutta filmjölk blandat med hemlig ingrediens. Låt torka. Ställ krukan i filmjölk blandat med hemlig ingrediens. Låt suga upp en stund. Ställ åt sidan. Låt torka. Använd på en gång för tålamod att vänta finns absolut inte.

    Jag vill starta det här projektet nyss. Är dock hemma med sjuka barn. Dom skulle antagligen inte alls må dåligt av en bilfärd till noga utvalt ställe som säljer lerkrukor, filmjölk samt hemlig ingrediens. Men även om dom inte mår dåligt av det vill jag inte:
    1. Utsätta andra för mina bacilluskmonster.
    2. Riskera att något av barnen tappar orken mitt i projektet och att härdsmälta sedan utbryter.
    3. Riskera att jag själv tappar orken mitt i, börjar gorma på mina redan ynkliga barn och sen behöva leva med dåligt samvete resten av dagen.

    Men imorgon kanske, om febern behagar lätta. Då ska vi pyssla lerkrukor, banne mig! Det blir kul. Har någon av er som läser det här patinerat lerkrukor förut? Snabbversionen? Långsamt (typ gräva ner i trädgården)? Berätta allt!

  • Fitnessmorsan

    Filmen är uppe!

    Den är här! Filmen ligger uppe på min kanal (det heter tydligen så, jag har läst på nu!). Nu så här i efterhand när jag sitter och tittar på filmen och klipper tänker jag bara ”vad fan gör jag där? åk hem och andas för fan!”. Men vi hade faktiakt åkt i flera timmar för att komma dit. Jag hade spenderat flera timmar i badhuset för att få ordning på simningen så att jag inte skulle sjunka som en sten. Jag hade liksom bestämt mig, så jag gav inte upp i första taget. Det är en bit in i cyklingen som jag börjar bli kissnödig och undrar om jag ska kissa cyklandes eller vad fan jag ska ta mig till.. Då börjar jag ge upp på riktigt. Men det är ett senare klipp. Ni får hålla till godo med det här.

    Länk: https://www.youtube.com/watch?v=gMACkCw0lLM&feature=youtu.be

    Obs, sa jag det tidigare kanske? Men jag har inte klippt film förut. Och jag sitter halva tiden och svär för att jag har högre ambitioner än vad iMovie erbjuder så jag nöjer mig med det där tråkiga bara för att. En kurs hade suttit fint, tills dess.. Njut av mitt stånkande och stönande. Ni får liksom lida med mig. Tack!

  • Uncategorized

    Försöker fixa film på Youtube

    Sist jag skrev här var jag lätt förtvivlad över att min datorn tycker att den är full kastrull. Jag har försökt rensa lite i omgångar men inte tyckt att jag kunnat hitta boven. Tog bort alla bilder och filmer men ändå var det fullt av bilder och filmer. Kan inte fatta vart grejerna gömmer sig. Har gått från ett ungdomligt tekniskt geni till lite äldre stenålderspucko. Det suger ju. Hur som helst råkade jag öppna iMovie och hittade där ett filmklipp på närmare en timme som jag filmade när vi gjorde ett triathlon 2017. Jag har letat efter det där klippet och trodde att det hade gått förlorat. Har vart in och klippt saker i iMovie flera gånger men aldrig sett triathlon-materialet innan. Helt sjukt, fattar inte vart det har gömt sig. Men är i alla fall väldigt glad att det sök upp. Lite lätt gissar jag att just den filmen är en stor utrymmestjuv på hårddisken.

    Har gått från ett ungdomligt tekniskt geni till lite äldre stenålderspucko.

    Så nu har jag klippt lite i filmen, lagt till lite text, spolat lite här och grejat lite där och nu återstår cirkus 6-7 minuter film som jag försöker ladda upp på min Youtube men då failar det där istället. Försökt ladda upp den flera gånger och den laddar halva och sen tar det stopp. Har inte på högsta upplösningen eller så men den vill ändå inte. Åter igen, tips från proffs mottages tacksamt! Jag har trådlöst nätverk. Alltså en sån där dongel med typ 100 gig surf i månaden. Kan det vara där skon klämmer? Att den är för trött? Eller brukar det ta en halv livstid att ladda upp filmer på youtube? Har jag bara laddat upp en film förut och det var del 1 i min triathlonutmaning och den filmen laddade jag upp redan 2017. Så jag har noll koll och är rookie på det här med uppladdning.

    En liten spaning ändå. Även fast jag är totalt nybörjare och ganska sämst så är det sinnessjukt kul med film och klippa och greja. Har det senaste dygnet hittat på ungefär femtioelva manus i mitt huvud och fnissar redan nu åt saker som jag skulle vilja filma som skulle vara roliga. Så fort det kommer till skapande så mår jag toppen.

    Vad ville jag säga? Typ bara hej och hjälp mig. Vad gör jag för fel? Varför vill inte tekniken med mig? Är det åldersgräns och jag har passerat den eller vad?

    Sök på ”Kela Rosén” på youtube och prenumerera på min ”kanal” vetja. Jag har två prenumeranter. Min dotter och hennes kompis. Känns ju grymt ändå med tanke på att jag bara har en enda film på ”kontot?” (vad säger man?) och den är två år gammal.

    Ha en bra dag!

  • Familytime

    Alla blir kissnödiga på tre. Ett.. Två.. Kissa!

    Efter lite om och men fick jag över lite bilder från min kamera till datorn. Det var långt ifrån alla bilder som kom med, och i princip inga filmklipp. Datorn envisas med att berätta för mig att startskivan är full, ett litet problem jag måste åtgärda. Samt att det måste finnas något smidigare sätt att få bilderna till den externa hårddisken utan att dom prompt måste passera datorn innan, eller? Den som vet hur jag ska göra får gärna räcka upp en hand för jag är uppenbarligen alldeles för tekniskt obegåvad för att få till det.

    Här kommer i alla fall några bilder från en promenad med Haley som jag hittade och tyckte om. Vilken är eran favorit?

    Hur kommer det sig förresten att om man bara har en toalett där man bor så är det precis när man satt ner röven för att skita som alla barnen blir kissnödiga? Innan jag låser in mig hör jag mig alltid för ”någon som behöver gå på toa NU eller kan jag gå?”. Och det är aldrig nån som behöver gå på toa, men ändå måste jag knipa av bajskorven och stå och trycka tillbaka den in i tarmen medan en kissnödig femåring gör sina behov.

    Och. Obs! Jag är såklart inte så orutinerad att jag frågar och så går jag direkt efter, för det förstår väl vem som helst att då hinner inte femåringen känna efter. Nej nej, jag kan meddela att om fem minuter måste jag gå på toa, gör era behov innan om ni måste för jag vill sitta ostört till jag är klar. Om man är väldigt känslig kan man hoppa över nästa mening. Men jag lider av mellansveriges envisaste förstoppning så det krävs en hel del koncentration att få ut skiten om man säger så. Tyvärr är det exakt när bajskorven gör sig redo för entré som barnets kissnödighet kommer. Så sanslöst irriterande. Om någon har ett annat väl beprövat sätt som inte gör att vi gång på gång hamnar i den här situationen får ni gärna säga till.

    Dessutom, varför ska barnen alltid berätta en massa saker precis när man ska gå på toa? Vi kan sitta tysta och pyssla med våra saker i en timme i samma rum, men så fort jag ska gå på toaletten så har dom så mycket att berätta. Slår aldrig fel!

    Nu ska vi äta frukost, dra till simhallen och sedan vidare på kalas. Vad har ni för planer för idag?

  • Milf-morsan

    Ångestdag, januari 2020

    Ångestdag deluxe. Började redan i natt med mardrömmar från helvetet, snurrade och vände mig hur mycket som helst. Kunde liksom inte somna så pass att jag bara SOV utan att jag drömde skit eller började fundera på vilket väggkakel som passar bäst ihop med vilken tapet. Obs, jag har ingenstans att sätta upp varken väggkakel eller tapeter, det är bara min hjärnas sätt att djävlas med mig.

    Dagen fortsatte sen med ännu mer ångest. Mest överväldigande var det att jag som sagt inte har någonstans att sätta upp kakel eller tapet. Några uppmärksamma själar kanske har noterat att jag och Mathias inte längre lever ihop. Jag valde att flytta och nu bor jag i ett gulligt litet hus som jag hyr tills vidare. Problemet med ”tills vidare” är dock att jag i princip bara hyr en månad framåt, och att jag inte riktigt vet när månaderna kommer att ta slut. Det kan vara nästa månad, men det kan också vara i juli. Jag har inte riktigt fått några besked och det äter upp mig inifrån av oro. Men vi kan väl vara optimistiska och säga att jag det åtminstone är till juli. Det enda jag vet är att huset ska användas till skolverksamhet efter sommaren.

    Hur som helst kunde jag inte sluta tänka på det här och älta det i mitt huvud osv. Jag trodde att jag skulle peppa upp mig själv när jag kollade hus till salu på kronofogdens auktioner. Men icke, blev ganska mycket sämre. Sen fastnade jag en stund på Pinterest, ett ställe som oftast bringar hopp. Sparade tapeter och kakel till mitt hus som jag inte har. Det gjorde inte heller saken bättre. Jag fick ännu mer ångest. Till slut hade jag ett sånt tryck över bröstet och så svårt att andas att jag bara la mig i sängen och bestämde mig för att vila för att få ner pulsen. Ställde larm så att jag inte skulle sova så länge, gav mig själv 30 minuter, en lagom powernap. Vaknade dock tre och en halv timme senare, helt groggy och uttömd på energi.

    Värmde en matlåda. Micrade en kopp kaffe. Lös med ficklampan på min enorma halsmandel samt tog tempen på mig själv. Kände mig megasjuk. Men så tog jag mig i kragen, hämtade barnen, handlade lite och väl hemma kom energin sakta tillbaka. Färgade Haleys hår, fuskade med lite godis efter maten och hade djupa samtal med Colin. Tiden rusade iväg och direkt efter var det tandborstedags och nu ligger barnen i sängen och varvar ner med varsin skärm (ogillar egentligen det men har själv för lite ork, så vi kör ju ändå en fuskdag..).

    När huset väl var tyst och alla lampor (utom en) var släckta började jag rensa på datorn, fixa med inställningar osv. Wow, så avslappnande. Men jösses vad tiden går fort bakom skärmen, känns som jag suttit här en kvart men det har gått en och en halv timme.

    Eftersom att Colin ligger med min mobil blir det inga bilder här (än). Kanske infogar dom senare. Alla inlägg med bild är roligare än dom utan. Om du orkat läsa hela vägen hit bjuder jag på popcorn och kärlek. Lämna en kommentar isf så vi kan boka en dejt. Hejdå!

  • Kalasvardag

    När ska jag ta mig tid för mina intressen?

    Jag vill gå ut med kameran och fota och leka med inställningar. Typ fylla ryggsäcken med en termos med kaffe och vara ute tills jag är en isbit. Jag blir frustrerad över att jag inte kommer ut, att jag inte tar mig för och tar tag i sånt jag själv tycker är kul. Tror jag måste leta upp någon fotokurs, vill så gärna friska upp minnet och få hjälp att komma igång.

    Colin vill gå ut i skogen och leta monster. Lysa på dom med sin magiska ficklampa och skrämma bort alla som är jättefarliga.

    Man skulle kunna tro att det hade vart en perfekt kombo, han i skogen helt inne i sina äventyr och jag hack i häl med kameran i högsta hugg. Men icke, det är fullt fokus som gäller och banne mig om jag inte hukar, smyger och viskar mig genom hela promenaden.