• Livet i mjukisbyxor

    Minnet, skuldkänslorna och frustrationen

    Det var ett tag sedan jag skrev här. Vilket ju är helt puckat eftersom att skriva är min grej. Det som får mig att må bra. Eller i alla fall bättre. Oftast. Och nu har det gått ett litet tag där jag verkligen hade behövt nåt som får mig att må lite extra bra. Jag har försökt logga in några gånger men kunde för mitt liv inte komma på hur jag gjorde. Det var som bortblåst ur huvudet.

    Jag säger förresten inte att jag mår som en påse skit. Men något är fel.
    Något som trappats upp sedan några år tillbaka är min frustration över hur dåligt mitt minne börjar bli. Jag börjar liksom inse att jag inte minns någonting alls från till exempel min skoltid. Eller jo, jag minns fragment lite till och från, men i det stora hela är det mesta borta. Det samma gäller barnen, jag minns mindre och mindre av Haley som liten. Även fast jag verkligen anstränger mig så minns jag bara inte. Det gör mig galet frustrerad! En mamma vill inte glömma bort sina barns uppväxt!

    ”Jag minns fragment lite till och från, men i det stora hela är det mesta borta.”

    Samtidigt missar jag högtider, födelsedagar och andra saker som jag eventuellt sagt att jag skall närvara vid eller som jag på något sätt lovat uppmärksamma. Och att tro att jag ska höra av mig när jag sagt det.. Löjligt, det finns bara inte kvar i huvudet. Som om att det aldrig ens funnits där.

    Det finns dock små knep för att komma ihåg saker. Dels påminner jag andra att påminna mig, dels jobbar jag mycket med postit-lappar samtidigt som jag skriver upp i alla mina kalendrar saker som inte ska glömmas bort. Men tyvärr är det här inga garantier. Jag kan läsa på en lapp att jag ska ringa upp någon, men medan jag går för att hämta telefonen så har jag glömt varför jag skulle ha det och så var det samtalet glömt.

    Det här i sin tur gör att jag till och från får höra att jag är dålig på att höra av mig eller inte en tillräckligt bra vän eller så. Jag kanske missar en fest, eller inte hör av mig på en årsdag och där står alla och är sjukt besvikna och förväntar sig en ursäkt medan jag inte har en aning om att jag missat just den där grejen och därmed uteblir ursäkten. Det är så frustrerande att jag helt seriöst inte orkar med att umgås med människor, det känns lättare och lite bättre att stöta bort dom än att göra dom konstant besvikna. Inga vänner = inga besvikna.

    Och vet ni? En kan inte förvänta sig att någon som i flera år pratat öppet om sitt kassa minne att hen ska komma ihåg eller själv kunna räkna ut att hen ska höra av sig pga av en grej som hen inte vet pågår eller att hen missar. Så är det bra. Om du vet att någon i din närhet inte riktigt ”har alla hästar hemma”.. Hjälp personen! Skuldkänslorna över att vara en dålig person gör det inte direkt lättare för personen att bli ”frisk” igen.

    ”Skuldkänslorna över att vara en dålig person gör det inte direkt lättare för personen att bli ”frisk” igen.”

    Det går i alla fall lättare på jobbet. Jag minns bättre. Har mer koll, planerar på ett sätt som en inte kan planera med sin familj eller sina barn. Därför fungerar jobbet, men väl hemma är jag ett vrak. Också frustrerande!

    Förutom mitt sinnessjukt dåliga minne så är magen i uppror. Kvalificerad gissning av doktorn som gjorde ett ultraljud på mitt maginnehåll så är det magkatarr. Han sa åt mig att sluta stressa och chilla istället. Med exakt dom orden.

    Toppa det hela med ångest som kommer med besked. BESKED! Jag måste uppsöka närmsta trygga plats och tvinga mig själv att sova för att ens orka överleva när det slår till.

     (mitt hem är alltid öppet och kaffepannan är alltid laddad för sällskap!)

    Till er som jag inte bett om ursäkt när ni förväntat er det. Eller till er som väntar på att jag skulle höra av mig . Och ni andra som av någon anledning är besvikna, ledsna eller arga.. Förlåt. Jag vill verkligen inte vara en dålig person, vän, släkting, bekant osv. Jag vet bara inte hur jag ska göra för att bli mig själv igen. Förlåt.